måndag 24 maj 2010

Vem äger frågan om brudöverlämning?

Ska kronprinsessan Victoria överlämnas av sin pappa kungen vid sin vigsel med Daniel Westling i Storkyrkan i Stockholm 19 juni? Eller är det att bejaka eller åtminstone uppmuntra till ett föråldrat patriarkalt tänkesätt, där kvinnan ses som en ägodel? Den diskussionen väcker fler frågor än vad som först tycks vara fallet.

Det var prästen och teologie doktorn Annika Borg, som först avslöjade nyheten om brudöverlämningen vid kronprinsessbröllopet på DN Debatt tidigare i vår. Annika Borg var starkt kritisk till önskemålet och det har också de flesta andra kyrkliga företrädare varit, inklusive ärkebiskopen, om än i mer diplomatiska ordalag.

Reaktionerna från allmänheten har dock sett helt annorlunda ut, åtminstone är det mitt intryck. I insändare, omröstningar och kommentarer på hemsidor verkar den allmänna meningen vara att det är väl helt upp till brudparet hur de vill göra i detta fall.

Det är lite märkligt i mitt tycke. Samma människor skulle förmodligen hävda att de är för jämställdhet mellan könen och vara kritiska mot att kvinnliga präster har behandlats illa i Svenska kyrkan. Men de verkar alltså inte uppleva att det finns något samband mellan dessa frågor.

Jag anar att det har något att göra med vem som anses äga frågan, som det brukar heta nu för tiden. Kvinnliga präster är kyrkans ansvar. Vad man gör vid en vigsel är brudparets sak. Där ska kyrkan foga sig. Ungefär som en restaurang gör allt för att brudparet ska vara nöjda med sin festmiddag där. En sorts kommersiellt tänkande, alltså.

Som präst får jag ofta känslan av att jag är en del av kulissen när det gäller vigslar, på ett helt annat sätt än vid dop och begravningar. Om och när frågan om brudöverlämnande kommer upp vid ett vigselsamtal brukar jag försöka resonera med brudparet kring innebörden i handlingen. Men om de ändå vidhåller sin åsikt säger jag inte nej, för jag tycker att det är deras stora dag och då vill jag inte skapa ont blod i onödan. Då är det bättre att de minns helheten som något positivt, inklusive relationen till mig och kyrkan. För mig är det ett sätt att försöka tänka kommunikativt, men inte kommersiellt och det tycker jag är en viktig skillnad.

Så nej till brudöverlämnande, som grundinställning. Men också dialog och jämkande i praktiken. 

onsdag 12 maj 2010

Inför primsigning, som väg till dopet

Den religiösa kartan ritas om i Sverige och det ställer oss inför nygamla frågor. Att låta döpa sitt barn har till exempel länge varit en del av svenskheten. Men när den ena föräldern är muslim, eller åtminstone har muslimska släktingar, blir dopet så mycket mer laddat än det har varit för många svenskar hittills. Och som präster har vi inte rätt att döpa ett litet barn utan båda föräldrarnas samtycke.

I detta ligger bland annat en själavårdsmässig problematik. Dopet kan ju vara viktigt för den andra föräldern. Inte bara som en rit i största allmänhet, utan också som en grundläggande trygghet och en del av tillhörigheten till kyrkan och tron. Men till detta finns inte något självklart redskap.

Den till synes enkla lösningen skulle förstås kunna vara att erbjuda en barnvälsignelse i väntan på att barnet självt är stort nog att ta ett eget aktivt steg. Men risken är då naturligtvis att vi skapar förvirring kring dopets innebörd och att vi i praktiken tycks ge plats för en baptistisk dopsyn.

I kyrkans tradition finns dock också begreppet primsigning, som ett sätt att låta människor bli en del av kyrkans gemenskap, i avvaktan på dop. Historiskt sett har det bland annat hört samman med en missionssituation, där exempelvis asatroende därigenom kunde bedriva handel med kristna. Det gav dessutom tillträde till kyrkorummet under mässan och var därigenom ett första steg in i upptäckandet av kyrkans tro och liv.

I äldre tider bestod en sådan ceremoni bland annat av ett tecknande med kors och ett välsignat saltkorn på tungan. I Karl-Gunnar Ellversons Handbok i liturgi finns förslag på modernare varianter, att använda i samband med mottagandet av katekumener. Och primsignandet finns dessutom kvar som ett litet moment i våra dopgudstjänster och i praktiken också i den välsignelse som präster ber för spädbarn istället för att ge dem nattvarden.

Jag skulle dock gärna också se en enkel ordning för detta i det pågående arbetet med reviderad kyrkohandbok. Precis som bikt eller ¬bisättning kan den vara en del av den enskilda själavården, men med en officiellt sanktionerad ordning. Då finns det ett genomtänkt redskap, som kan visa på att kyrkans gemenskap är större än medlemskapet. Och framför allt kan det bidra till skapa trygghet kring ett litet nytt liv i en multikulturell tid. 




(Publicerad i Kyrkans tidning 6 maj 2010)

måndag 3 maj 2010

Så kan fler män vara mer föräldralediga

Under förra året tog svenska pappor bara ut 34 dagar föräldraledighet, motsvarande 22,3 procent av det totala uttaget. Visst kan vi göra en internationell jämförelse och konstatera att svenska män därmed umgås så mycket mer med sina barn än män i andra länder. Men i ärlighetens namn är det ändå inte så mycket att yvas över, tycker jag.

Varför går det då så trögt med delad föräldraledighet, kan man undra? Ja, förmodligen handlar det om att våra nedärvda könsroller sitter så mycket djupare i oss än vi tror. I oss män lever fortfarande jägaren, som ska släpa hem bytet till familjen. I moderna termer skulle det kunna kallas ekonomism. Vi finner vår livsmening i görandet, snarare än varandet. Vi mäter värdet av vår existens i hur mycket vi åstadkommer, snarare än i vilka vi hör samman med.

Som präst har jag förmånen att dagligen arbeta med relationer. Ibland är det roligt, ibland är det svårt och för det mesta är det utvecklande. Faktum är att jag nog inte alls skulle kunna ha mitt arbete om jag inte var medveten om relationernas stora betydelse för det.

För andra ser yrkeslivet annorlunda ut. Men för alla män som blir fäder finns möjligheten att växa som människa i relation till sitt eller sina barn. Fast till det krävs bland annat just att vi kan se på oss själva på ett annorlunda sätt, som någon som inte bara gör, utan också är och är viktig och värdefull just i det varandet.

Att vara hemma med sina barn är inte produktivt i ett kortare perspektiv. Ibland är det långsamt. Ibland är det ett tröstlöst upprepande av samma moment, till synes utan förändring. Men ibland är det också de högsta stunder av lycka, därför att livet blir så äkta och nära på det sätt som bara ett litet barn kan förmedla det.

Relationen till ett barn kommer inte automatiskt, utan kräver tid och närvaro. Och för oss pappor är kanske startsträckan dessutom längre än för mammorna. Vi har inte nio månaders gemensam växt och vi har inte den fysiska kontakt som födsel och amning kan ge. Därför kan också föräldraledigheten faktiskt vara viktigare för en pappa än en mamma.

Jag säger inte att en vilja till ett meningsfullt och utvecklande arbete är fel. Jag kan i högsta grad skriva under på att det kan ge livsglädje. Men jag tror likväl att vi behöver kunna se på manlighet ur ett bredare perspektiv i dag. Kanske kan vi kalla det relationism, om än inte i den betydelse som tyske sociologen Karl Mannheim gav ordet. Relationism som komplement till ekonomism.

Det må sedan vara hänt att vi därmed, precis som kvinnor, får något mindre i pensionskuvertet så småningom. Men jag tror att det kan uppvägas av att vi då förhoppningsvis också kommer att stå våra då vuxna barn så mycket närmare än vi annars skulle göra. 



(Publicerad på Aftonbladet Debatt måndag 3 maj 2010)