måndag 4 oktober 2010

Hur möter jag konfirmanderna på Facebook?


Jag skrev nyligen om hur jag har tvingats inse att det har uppstått ett avstånd mellan mig och mina konfirmander när det gäller grundläggande värderingar. Det gäller också användningen av sociala medier på nätet, som jag hittills har trott att jag har ganska bra koll på.

För ett par veckor sedan hade vi återträff med sommarens konfirmander och jag hade då uppmanat dem i ett brev innan att ta med sig sina lägerfotografier på exempelvis ett USB-minne, så att vi kunde titta på dem tillsammans. Jag riggade upp duk, dator och projektor och var med andra ord tekniskt redo för visning. Men när jag då frågade vilka som hade bilder med sig var de alla fullständigt frågande och sa: ”Vi har ju redan sett dem på Facebook?!”. Ridå.

Jag får erkänna att jag kanske delvis har mig själv att skylla, för jag minns att någon av dem frågade om det var okej att lägga upp en Facebook-grupp om lägret och att någon annan frågade om de kunde adda mig. Att lägga upp en grupp var förstås bara något positivt, men att bli addad av en konfirmand – nej, det kunde jag inte tänka mig. Någonstans måste ju även jag som präst kunna få kunna dra en gräns för vad jag vill berätta för min omgivning och för vem jag gör det. Fast konsekvensen blev uppenbarligen att jag då också missade möjligheten att vara med i gruppen om lägret.

När jag i fredags kväll var på personalfest på Teologiska institutionen fick jag dock ett matnyttigt tips av en doktorand- och prästkollega. Hon föreslog nämligen att jag skulle skapa en separat identitet för mig som präst på Facebook. Sagt och gjort. Nu finns jag där, som ”jonas lindberg Präst”.

Problemet är löst på ett elegant och enkelt sätt och jag har raskt också skapat en grupp för nästa sommarläger. Inom kort kan vi skicka ut en inbjudan till dem, med uppmaning att ansluta sig till Facebook-gruppen och kan på så vis utnyttja ett av de kommunikationsspår som de själva har valt att följa. Det känns spännande att se hur interaktionen kommer att se ut! Risken är väl bara att de redan har gått vidare till nästa medium då …

5 kommentarer:

  1. Om det är en elegant lösning att ha två konton i Facebook för att dela upp sina vänner, är det då mer elegant att ha tre, fyra eller fem konton?

    Om du låter samma FB-användare bli vän med mer än ett av dina konton, kan du ändå styra hur hon kommunicerar med dig i en eller båda egenskaperna?

    /Martin Garlöv

    SvaraRadera
  2. En människa har naturligtvis identiteter på en mängd olika nivåer, men jag tycker ändå att en professionell och en privat identitet är två grundläggande och ganska oproblematiska sådana, även för en präst. Det betyder inte att det inte finns en viss transparens mellan dem också, men att det ändå överlag kan vara sunt att försöka hålla isär dem. På samma sätt som veckan har sex arbetsdagar och en vilodag.

    Jag möter många människor i arbetet och en del av dem träffar jag dessutom privat. Då handlar det i de flesta fall om vuxna människor, som kan göra en åtskillnad mellan vad som hör till arbetet och vad som inte gör det. Med ungdomar är det lite mer komplicerat och därför tycker jag att det finns en poäng att göra en tydligare åtskillnad i det fallet.

    SvaraRadera
  3. Jag vill heller inte att allt nödvändigtvis ska vara synligt för alla på facebook, men har i stället för olika identiteter valt att skapa ett antal olika listor för olika grupper av facebookvänner. De olika listorna har olika rättigher, och kan alltså se olika saker på min profil.

    Sen försöker jag för all del också tänka på att allt som jag överhuvudtaget lägger upp på fb bör vara sådant som egentligen skulle kunna vara synligt för vem som helst.

    SvaraRadera
  4. Tack för dina tankar, Göran. Jag är nog inte tillräckligt slängd i all funktionalitet på Facebook (det vill säga jag är för lat för att sätta mig in i ämnet ...) och då framstod en extra identitet som en smidig lösning. Men listor låter onekligen som ett intressant alternativ.

    Jag tänker också att det jag lägger upp på Facebook i viss mån är offentligt och ska tåla granskning. Men jag låter ändå inte vem som helst få tillgång till all min information, för att ändå få lov att känna att det handlar om en delvis privat sfär. Jag tackar inte ja till alla vänförfrågningar jag får, eftersom det ibland handlar om människor som jag över huvud taget aldrig har haft kontakt med. Jag tycker nämligen att Facebook som redskap annars förlorar lite av sin poäng. Vill jag vara fullständigt offentlig med något väljer jag helt enkelt ett annat forum, som exempelvis denna blogg.

    SvaraRadera
  5. Elegant, men inte tillåtet enligt facebooks regler. Så risken är att du får ditt ena konto avspärrat.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.