torsdag 25 november 2010

F*ck logic! Om kreativiteten som vetenskaplig metod.


Vad var det som gjorde att Leonardo da Vinci betraktas som universalgeni? Jag tror att det i grund och botten handlade om hans förmåga att kombinera logik och kreativitet. Det gjorde nämligen både hans fresker och hans uppfinningar mycket bättre än de annars skulle ha varit. Frågan är när svenskt universitetsväsen ska komma till samma insikt?

Som doktorand går jag nu en kurs i vetenskaplig metod, vilket innebär en hel del statistik, men snart också metoder för diskursanalys. Det är bra redskap för alla som vill syssla med samhällsvetenskap, men jag har ändå en invändning. Det som lärs ut som metod handlar i grund och botten enbart om logik och jag tror att framgångsrikt vetenskapligt arbete också behöver ett stort mått av kreativitet. Dessutom tror jag att det är något som går att lära ut, på samma vis som logiska metoder går att lära ut.

När man, som jag, har formelfobi är det inte alldeles enkelt att ta sig igenom en statistikkurs. Men i lunchpausen på den senaste föreläsningen hittade jag då tröst i en bok, som jag fann på biblioteket: Fuck logic 2. Konsten att tänka oklokt och få mer pang för pengarna av Per Robert Öhlin. Det är en bok i kreativ marknadsföring, men metoderna i den går förmodligen att använda på betydligt fler områden i livet. Dessutom noterade jag nöjt att den är kursbok på någon, för mig, okänd utbildning, vilket tyder på att det åtminstone någonstans i universitetsvärlden finns insikter om att det går att arbeta metodiskt med kreativitet.

Till bokens grundläggande påståenden hör följande: ”Lek först och tänk rationellt sedan. För det kan ju faktiskt hända att din lek resulterar i något nytt, som logiken inte kan komma fram till på egen hand.” Det låter förstås kanske inte så märkvärdigt, när det presenteras såhär kortfattat, men jag tror att det skulle vara revolutionerande, om det (i mer utvecklad form) skulle användas metodiskt inom såväl natur- som samhällsvetenskap.

Hur var det förresten med en av historiens andra stora vetenskapsmän, Arkimedes? Enligt legenden bad kung Hieron av Syrakusa honom att mäta guldhalten i en krona. Svaret fick han, oväntat, när han satte sig i badet och såg vattnet stiga i badkaret och plötsligt insåg hur han skulle kunna mäta volym. Han ska då ha sprungit naken genom stadens gator, ropandes Ερηκα (Heureka), jag har funnit det! Upptäckten var förstås inte slumpartad, trots att det kan tyckas så. Snarare handlade det om att Arkimedes undermedvetna, intuitionen, gjorde en viktig del av arbetet. Precis som det förmodligen har gjort vid mängder av andra viktiga insikter och upptäckter genom historien. Och tänk så mycket mer vi skulle veta, om vi kunde arbeta med det på ett metodiskt sätt.

Så, fuck logic. Men love logic också. Både och behövs.

torsdag 18 november 2010

Den som är tyst legitimerar också främlingsfientlighet


Förra gången det fanns en så kallad laserman, som sköt på invandrare, fanns det också ett främlingsfientligt parti i Riksdagen. Det skulle kunna ses som en slump, men det tror jag inte att det är. Poängen är nämligen att med ett sådant parti i Riksdagen blir det plötsligt mer legitimt att vara främlingsfientlig också i praktisk handling.

Ny demokrati satt bara en mandatperiod i Riksdagen, 1991-1994, men tog sin plats där bland annat genom att ifrågasätta den dåvarande invandringspolitiken. Under samma period, 1991-1992, sköt den så kallade lasermannen John Ausonius tio personer med invandrarbakgrund, varav en dog.

Nu är Sverigedemokraterna i Riksdagen och sedan några dagar tillbaka sitter den som tros vara den nye lasermannen häktad, för att ha skjutit mot invandrare i Malmö. Då är det svårt att tro att det inte är samma mönster som går igen.

Men att denne förmodade skytt är gripen innebär tyvärr inte nödvändigtvis att vi därmed kan andas ut, mer än tillfälligt. För om sambandet med Sverigedemokraternas plats i Riksdagen stämmer kommer det säkert att få nya obehagliga konsekvenser.

Det är tråkigt när goda uttryck blir slitna, men jag kan ändå inte låta bli att citera Martin Luther King i det här sammanhanget: ”Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”. Jag hoppas att alla vi som tror att det är viktigt att Sverige är ett öppet och generöst land är uppmärksamma i samtalen med grannar, arbetskamrater och vänner. Om vi är tysta när någon uttrycker sin främlingsfientlighet är vi också medskyldiga. Och om vi försöker ge ett annat perspektiv bidrar vi till något gott.

onsdag 10 november 2010

Om omskärelse och piercing. När individualismen utmanas.

[Publicerad på Synpunkt i SvD 17 november i förkortad form]
Eric Seger Ellsäter tycks naturligtvis ha en poäng i SvD 10 november, när han menar att det är inkonsekvent att förbjuda piercing innan en person har fyllt 18 år, medan det är tillåtet med omskärelse. Men i fallet med piercing handlar det ju inte om vems kropp det är, utan om att den som fattar beslutet ska anses vara tillräckligt mogen för att kunna avgöra något sådant, precis som när det gäller så kallade skönhetsoperationer.
             Eric Seger Ellsäter skriver också att ett spädbarn inte kan hänge sig åt en religion, men fullt så enkelt är det dessvärre inte. För de flesta människor i världen är religion nämligen inte bara en fråga om vad man bär för tankar och känslor inom sig, utan om mycket mer än så. Det handlar om tillhörighet och kroppslighet, vilket blir extra viktigt när man kommer som invandrare till ett nytt land och kanske känner sig mer sårbar än någonsin förut. Att då få uttrycka sin religion är minst lika viktigt som att få kunna tala sitt eget språk eller att äta den mat man är uppväxt med. Att inte låta omskära sin son kan då upplevas som att säga att han inte är en av oss.
            Den individualism, som de flesta av oss infödda svenskar tar för något självklart kan, för många invandrare, upplevas som att vi är tragiskt ensamma, när vi inte ser oss själva som en del av en större gemenskap. Här är inte poängen att någon har rätt och att någon har fel, utan att vi försöker se att mer än ett synsätt kan vara möjligt och ha sina poänger.
            När det gäller just omskärelse skulle vi också kunna göra en jämförelse med abort, istället för med piercing. I de flesta fall handlar inte aborter om medicinska skäl, utan om en förälders rätt att bestämma om det egna barnet ska få födas eller inte. Det tycker en majoritet av oss är en självklarhet att samhället ska bekosta, bland annat därför att vi vet att ett förbud skulle innebära att aborterna istället kommer att ske på sätt som kan vara skadliga för kvinnorna. Om sjukvården slutar att erbjuda omskärelse kommer den på motsvarande sätt att ske i alla fall, men då av amatörer, som löper stor risk att skada de små pojkarna för livet. Manlig omskärelse är naturligtvis ett ingrepp, men det är trots allt inte ett skadligt sådant, så länge det sker på ett sakkunnigt sätt.
Att Sverige är ett sekulärt samhälle kan rimligtvis inte innebära att alla måste tycka lika eller att religion inte ska få finnas eller synas, för då är vi inte längre demokratiska. Det betyder istället att det ska vara tillåtet att vara den man är, oavsett livsåskådning. Det är inte enkelt att leva i ett multireligiöst samhälle, där värderingar som individualism och frihet utmanas. Men vi får försöka lära oss att leva med varandras olikheter steg för steg, så långt det är möjligt.

måndag 1 november 2010

Jag gillar inte halloween. Men jag gillar läget.


Häromdagen var det klassfest och som klassförälder var jag med och arrangerade den. Vid den här tiden på året verkar det vara givet att det ska vara halloween-tema, även om jag personligen inte känner mig helt bekväm med det. Men jag inser också att om mängder av skolbarn förväntas gå till kyrkan då och då kan jag väl delta i en eller annan populärhednisk rit också. Mångkulturalismen kräver ju en viss flexibilitet, från alla håll.

Första frågan, som dök upp under planeringen, var om det fanns någon lokal att vara i. Då valde jag att hålla tyst med mina möjligheter att få låna någon av våra kyrkor gratis. För där kände jag mig tvungen att dra en gräns. Halloween är okej, men det kändes ändå inte alldeles rätt att fylla en kyrka med utklädda häxor och blodiga skepnader.

Nu blev det, mycket bättre, valet en scoutstuga, där vi ordnade reflexvandring ute i skogen, med ett och annat skrämmande ”spöke” och en festlokal pyntad med syntetisk spindelväv och mängder av levande ljus. Och alla verkade vara så nöjda, även om det bästa av allt förvisso var det föräldrafria discot, som avslutade festen. Det var många lugna låtar på slutet …

Den danska sognepræsten Hanne Bohr har gått ett steg längre än jag var beredd att göra. Hon har skrivit en bok om alternativa gudstjänster och aktiviteter kring halloween i kyrkan. Hanne Bohr kallar halloween för en öppen dörr in i kyrkan, i en intervju för senaste numret av Stiftsbladet i Roskilde stift, och säger att den kristna tron är en fantastisk berättelse, full av mystik, liv och död, ljus och mörker, kärlek och svek, ont och gott. Därför passar den också så bra ihop med halloweenfirandet, enligt henne.

Kanske har hon rätt i det?