Hur möter man postmoderna konfirmander?

Jag har – sent omsider – insett att mina konfirmander är mycket mer postmoderna än jag. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Jag tyckte att vi inledde sommarens konfirmandläger på ett pedagogiskt vis. Vi bad nämligen konfirmander och ledare att ge förslag på vilka regler som borde gälla under lägret. Jag tror att vi sammanlagt fick in sisådär 20 förslag, som jag skrev upp på blädderblocket (en analog teknik, som var vanlig när jag var yngre). Så långt var också allting väl, för de flesta av förslagen tycktes kloka och bra. Men när vi sedan skulle enas om att det här skulle vara gemensamma regler kom en – för mig – oväntad reaktion. Det tycktes nämligen självklart för konfirmanderna att det var upp till var och en att välja vilka regler man ville följa och vilka man kunde strunta i. 

Intet nytt under solen, kan man tycka. Vid ett tidigare tillfälle talade vi kärlek och sex och en av konfirmanderna sa då: ”Men vad tänkte ni om sex när ni var yngre?”. Det var inget konstigt med frågan i sig, men eftersom jag den gången bara var 18-19 år då tyckte jag inte själv att det var någon åldersskillnad att tala om mellan oss. Annat är det idag, när vi uppenbarligen hör till helt olika generationer. Och ändå kommer det en smula överraskande för mig att vi därmed också hör till olika paradigm. 

Min överraskade min dök åter upp i sommar, när vi talade om synd och förlåtelse. Det visade sig nämligen att konfirmanderna tyckte att Gud förlåter oss för det vi själva anser vara synd. Att Gud i sig skulle ha någon åsikt om rätt eller fel verkade däremot vara en främmande tanke för dem. Med andra ord har moral blivit en helt subjektiv fråga i deras värld. 

Som konfirmandledare vill vi gärna berätta för konfirmanderna att de älskade och värdefulla precis som de är. Och vi sjunger förstås att ”Du vet väl om att du är värdefull”. Men jag undrar om de idag hör något mer än det vi tror att vi säger då. Jag undrar om de tänker att det bara är deras egna åsikter som är riktigt viktiga och att hänsyn till andra i första hand handlar om att det ska kännas bra för en själv. 

Och hur hanterar jag det i så fall som konfirmandledare? Jag vet faktiskt inte riktigt. 

90 år sedan den andliga poeten Dan Andersson dog

Idag är det 90 år sedan poeten Dan Andersson omkom i rum 11 på hotell Hellman i Stockholm, efter att personalen hade rökt med cyanväte mot vägglössen. Jag vet inte om det är sant, men det har sagts mig att hans dikter idag är mer eller mindre obligatoriska vid begravningar i Gävle. Och det är nog betydligt fler än så, som låter sig beröras av hans ord, som så ofta har tydliga andliga stråk.

Sedan en tid tillbaka har jag en pocket med Dan Anderssons samlade dikter liggande på sängbordet. Om jag inte är för trött på kvällen läser jag gärna några av dem, som en sorts aftonbön. För det passar de ofta bra som.

Därför är det också lite synd att han inte finns representerad i den svenska psalmboken. För precis som Sveriges mest älskade psalmförfattare Lina Sandell tycktes han ha en förmåga att fånga känslan i de stora livsfrågorna, på ett sätt som många känner igen sig i. Det behövs sådana psalmförfattare, också idag.

Enligt legenden återfanns följande dikt i Dan Anderssons portfölj på hotell Hellman, som något av ett omen:

God natt — god sömn jag önskar er,


ni alla vandringsmän.


Vi sluta sjunga och skiljas — vad mer


om aldrig vi träffas igen.


Jag har sagt något litet och fattigt av det


som brunnit hos mig och så snart brinner ner,


men den kärlek, där fanns, ej förgängelse vet —


god natt — god sömn åt er.

Tvivel och tro, rädsla och hopp. Det finns nog hos oss alla, tror jag.

Den här gången är islam måltavlan

Andra världskriget tog slut i september för 65 år sedan. När Tyskland hade kapitulerat några månader tidigare öppnades koncentrationslägren och omvärlden tvingades inse vidden dess fasansfulla verksamhet. Och så lovade man varandra att detta aldrig någonsin skulle få lov att upprepas. För med facit i hand är det alltid lättare att förstå vad som är rätt och vad som är fel.

                      Ändå kan vi ana början på en liknande process i Europa idag. I Tyskland sprids den bästsäljande boken Tyskland avskaffar sig själv, skriven av Berlins före detta finanssenator Thilo Sarrazin, som utpekar muslimer som ett stort samhällsproblem. I Schweiz har befolkningen röstat nej till byggandet av fler minareter. I en rad europeiska länder diskuteras och genomförs planer på förbud mot heltäckande slöjor. Och i vårt eget land hämtar Sverigedemokraterna sin näring och sina sympatier i en växande islamofobi. För den här gången är det inte judar som är måltavlan, utan muslimer.

Det är en förrädisk process, därför att den vädjar till höga mänskliga ideal, som frihet och jämlikhet. Under ytan ligger cementerade föreställningar om att religion hör till det förgångna och därför helst varken bör höras eller synas. Framför allt anses den inte vara riktigt rumsren i samhällets finrum längre.

                      Det är ytterlighetspartier som driver på. De övriga visar sitt motstånd, men dras ändå med in i en liknande tankevärld. I Danmark har vägen gått via det mer etablerade Dansk folkeparti, som i sin tur influerar de övriga. Den som idag till exempel läser de danska socialdemokraternas partiprogram slås förmodligen av den starka nationalism som präglar det, till skillnad från övriga nordiska systerpartier. Och så får främlingsfientligheten och islamofobin allt starkare grepp om samhället.

                      Är det magstarkt att hävda att vi därmed så småningom kanske hamnar i nazi-Tysklands människofientliga ideologi? Ja, kanske, men det är i så fall bättre att vara uppmärksam på frågan, än att plötsligt en dag befinna sig där utan att någon av oss har märkt hur det har gått till.

Det utvecklingen säger oss är att Europa idag behöver en ökad religionskompetens. För det är genom att försöka förstå, som vi kan lära oss att leva med varandras olikheter. Integration handlar inte om ytliga frågor som att Zlatan Ibrahimovic är en fantastisk fotbollsspelare eller att pizza är gott. Och den handlar lika lite om att sätta upp förbud mot det som syns på ytan och som till synes strider mot grundläggande västerländska samhällsideal.

                      Dialog är en långsammare väg att gå, men också betydligt mer fruktbar i längden. För det kan ju faktiskt vara så att Sverige som land också har något djupare att lära av våra invandrare. Islam är inte nödvändigtvis synonymt med kvinnoförtryck, terrorism och ett medeltida rättssystem. Det kan också handla om socialt ansvarstagande och miljömedvetenhet, för att ta ett par goda exempel. Men framför allt handlar det om att försöka se människorna och våra grundläggande likheter med varandra.