Mitt enkla bidrag till litteraturhistorien: Tomas Tranströmers dikter som sekulär bön

Googla på ”Tomas Tranströmer”, så kommer min D-uppsats från 1995 upp som femte post, före exempelvis Nationalencyklopedins artikel om densamme. Det påpekar gärna Owe Wikström, professor emeritus i religionspsykologi, när vi möts i Uppsala domkyrka eller någon annanstans. Uppsatsen heter Dikten som sekulär bön och handlar om poetens, eller snarare diktjagets, relation till tilliten, tron, Gud eller det där orubbliga KANSKE, hans uppenbarelser, som tycks kunna försätta läsaren i kontakt med tillvarons urgrund.

Idag fyller Tomas Tranströmer 80 år och har veckan lång hyllats på nätet, i tidningar, radio och tv. Ett par nyutkomna bokverk finns också, bland annat litteraturvetaren Staffan Bergstens biografi Tomas Tranströmer, ett diktarporträtt. 

Där finns min uppsats omnämnd i en fotnot: ”En opublicerad, bibliografiskt tämligen uttömmande sammanställning av och kommentar till forskningen kring Tranströmers religiösa diktning ger Jonas Lindberg i en D2-uppsats vid teologiska institutionen vid Uppsala universitet 1995: ’Dikten som sekulär bön. En teologisk analys av Tomas Tranströmers poesi.’”

Jag tillåter mig härmed att tänka på detta som mitt enkla bidrag till litteraturhistorien och säger grattis till poeten själv på den stora dagen!

Kan vi förvänta oss moral av ett företag? Om att underlätta för självmord och otrohet.

[Publicerad i kortare form i UNT 12 april, med svar av Alma Kirlic]

Alma Kirlic beskriver i sin krönika i UNT 6 april om debatten kring nyligen etablerade svenska otrohetssajter. Hon ställer sig frågan hur rimligt det är att ha en förväntan på att företag ska ha ett ansvar för moralisk riktighet i kundernas handlingar. Det är i grund och botten en stor fråga om vilken rätt vi över huvud taget har att ha synpunkter på andras moraliska beteenden. Men oavsett vad vi svarar på den frågan är det ett faktum att vi har sådana synpunkter i vårt samhälle.

Det handlar ofta i grunden om vad som uppenbarligen är skadligt för någon annan. Därför får vi hela tiden uppmaningar om att exempelvis försöka leva så miljövänligt som möjligt. Vi tycker därför inte heller i gemen att det är okej att ett företag beter sig annorlunda på den punkten. För ett företag är inte opersonligt, varken i juridisk eller moralisk mening. Bakom fasaden finns alltid människor, som bär ett ansvar för vad som sker i företagets namn.

Här handlar det om otrohet, men låt oss tänka oss att det istället hade handlat om suicid, alltså självmord. Häromdagen lyssnade jag till en föreläsning med journalisten Alfred Skogberg, som nu arbetar med en bok just om detta ämne. Han berättade om en svensk sajt, där besökarna får alla tänkbara tips i hur de ska göra för att kunna ta livet av sig. På frågan om han kunde tänka sig lagstiftning mot en sådan sajt svarade han ja, med hänvisning till att så redan hade skett i Australien.

Men varför skulle en sådan sajt vara farlig? Kan utgivaren av den anses ha ett moraliskt ansvar för om människor faktiskt tar till sig tipsen och avslutar sitt liv? Frågan är inte bara hypotetisk, eftersom det bevisligen finns fall där människor har besökt sajten innan de sedan har begått suicid, med en ovanlig metod, som beskrivs just där.

Enligt Alfred Skogberg finns det mycket tydliga samband mellan tillgången på redskap för och information om självmord. Finns det tillgång till vapen eller tabletter, är det dålig säkerhet vid broar, ja, då ökar också antalet självmord. Därför blir den här typen av sajt en stor fara. Det är inte så enkelt som att säga att det är upp till var och en om han eller hon vill ta livet av sig, när det i praktiken snarare handlar om människor som desperat ropar på hjälp.

Jag menar att det är fullt möjligt att tänka på motsvarande sätt om en otrohetssajt. Ju lättare det är att hoppa över skaklarna, desto fler kommer att göra det. Tillfället gör tjuven, som bekant.

Men är det moraliskt förkastligt? Ja, det är en fråga för var och en att ta ställning till, men faktum är att den förmodade njutningen bara är ena sidan av myntet. Andra sidan handlar om förstörda relationer, som kanske hade haft större överlevnadschans om inte otroheten hade varit. Och det är ett stort samhällsproblem, på alla fronter. Inte minst för de barn, som drabbas av att föräldrarna går skilda vägar.

Sverige är inte en sekulär stat. Svar till EU- och demokratiminister Birgitta Ohlsson.

Det finns en god grundansats i det Birgitta Ohlsson skriver i Upsala Nya Tidning idag om religionens plats i dagens Europa. Men talet om en sekulär stat som garant för att inte vidskepelsen ska ta över blir i slutändan problematiskt på flera sätt.

Till att börja med är det lätt att en diskussion som den här handlar om ”de andra”, alltså länderna som inte är som vi. Men Sverige är ingen sekulär stat, trots att vi gärna tror det. Låt mig bara ge ett par konkreta exempel: Det finns en särskild lag för Svenska kyrkan, som särskiljer den från alla andra trossamfund. Riksdagen inleder också sitt verksamhetsår med en gudstjänst i Svenska kyrkan, om än med medverkan även av andra trossamfund.

I Europa finns idag faktiskt bara två (eller möjligtvis en och en halv) stater som formellt sett är sekulära, det vill säga som har det inskrivet i sin konstitution: Frankrike och Turkiet och i den sistnämnda har religionen i praktiken mycket stor betydelse inom politiken.

Begreppet sekulär är i sig också problematiskt, eftersom det utgår från en uppfattning om att det går att vara religiöst neutral. Men ”sekulär” är inte värdeneutralt, eftersom det förskjuter religionens roll till den privata ”osynliga” sfären och snarare premierar en icke-religiös livshållning. Och det som inte syns, tenderar som bekant också att inte finnas.

När Birgitta Ohlsson gör sig till tolk för alla troende och säger att det går utmärkt att exempelvis förespråka ett sekulärt rättssystem, bortser hon från att idén om religionen som en privatsak är starkt färgad av ett (protestantiskt) kristet sätt att se på religion. För många muslimer är det dock en helt främmande tanke därför att den egna tron, precis som politik, i grund och botten handlar om att vara med och skapa ett bättre samhälle för alla och det kan av naturliga skäl inte ske med munkavle.

Jag vill till sist också lyfta fram det problematiska i att Birgitta Ohlsson så lättvindigt gör kopplingar mellan vidskepelse och religion och skriver att ”därför måste tron på övernaturliga fenomen … motarbetas”. Jag har svårt att se hur en sådan formulering går ihop med en grundläggande åsikts- och religionsfrihet. Jag tror dessutom att människors åsikt att vi förlitar oss för mycket på vetenskap och för lite på tro snarare är en existentiell ståndpunkt än en vetenskapsfilosofisk. Det handlar om att olika perspektiv kan berika och att mångfalden kan ge en bättre helhet.