Det finns en god grundansats i det Birgitta Ohlsson skriver i Upsala Nya Tidning idag om religionens plats i dagens Europa. Men talet om en sekulär stat som garant för att inte vidskepelsen ska ta över blir i slutändan problematiskt på flera sätt.
Till att börja med är det lätt att en diskussion som den här handlar om ”de andra”, alltså länderna som inte är som vi. Men Sverige är ingen sekulär stat, trots att vi gärna tror det. Låt mig bara ge ett par konkreta exempel: Det finns en särskild lag för Svenska kyrkan, som särskiljer den från alla andra trossamfund. Riksdagen inleder också sitt verksamhetsår med en gudstjänst i Svenska kyrkan, om än med medverkan även av andra trossamfund.
I Europa finns idag faktiskt bara två (eller möjligtvis en och en halv) stater som formellt sett är sekulära, det vill säga som har det inskrivet i sin konstitution: Frankrike och Turkiet och i den sistnämnda har religionen i praktiken mycket stor betydelse inom politiken.
Begreppet sekulär är i sig också problematiskt, eftersom det utgår från en uppfattning om att det går att vara religiöst neutral. Men ”sekulär” är inte värdeneutralt, eftersom det förskjuter religionens roll till den privata ”osynliga” sfären och snarare premierar en icke-religiös livshållning. Och det som inte syns, tenderar som bekant också att inte finnas.
När Birgitta Ohlsson gör sig till tolk för alla troende och säger att det går utmärkt att exempelvis förespråka ett sekulärt rättssystem, bortser hon från att idén om religionen som en privatsak är starkt färgad av ett (protestantiskt) kristet sätt att se på religion. För många muslimer är det dock en helt främmande tanke därför att den egna tron, precis som politik, i grund och botten handlar om att vara med och skapa ett bättre samhälle för alla och det kan av naturliga skäl inte ske med munkavle.
Jag vill till sist också lyfta fram det problematiska i att Birgitta Ohlsson så lättvindigt gör kopplingar mellan vidskepelse och religion och skriver att ”därför måste tron på övernaturliga fenomen … motarbetas”. Jag har svårt att se hur en sådan formulering går ihop med en grundläggande åsikts- och religionsfrihet. Jag tror dessutom att människors åsikt att vi förlitar oss för mycket på vetenskap och för lite på tro snarare är en existentiell ståndpunkt än en vetenskapsfilosofisk. Det handlar om att olika perspektiv kan berika och att mångfalden kan ge en bättre helhet.
Nu vet jag att BO, precis som många andra ateistiska politiker, gärna blandar ihop begreppen och får svårt att skilja mellan sekulär stat och påbjuden ateism.
SvaraRaderaMen det finns faktiskt en användning av begreppet "sekulär" kopplat till statisbildning och maktutövning, som väl stämmer in på Sverige.
Det handlar om att inte ge den ena eller andra metafysiska förklaringsmodellen primat. På så sätt skapas en miljö för det politiska samtalet där alla kan delta på lika villkor oavsett vilken tro de bekänner sig till.
Även i en sekulär stat kan muslimen arbeta politiskt för att främja de aspekter av sharia man finner välgörande, den legalistiskt sinnade kristna kan propagera för tvingande tillämning av gyllene regeln eller för den delen lagar mot otukt, och hinduen kan lobba för att förbjuda köttkonsumtion.
Men ingen av dem kan hänvisa till att "för att Gud säger det", eftersom det inte finns en maktstruktur knuten till lagstiftningen som ger den ena eller andra uppfattningen om Gud företräde. Inget prästerskapets högsta råd som har ansvaret att tolka eller stoppa lagarna utifrån vad som sägs i den ena eller andra religiösa urkunden.
Den egenskapen, att lagstiftningsprocessen tillämpar en metodologisk agnosticism, är vad som i den politiska teorin särskiljer en sekulär stat.
Vinsten man får genom att leva i en sådan är ett samhälle där alla trosföreställningar, inte enbart ateistiska eller protestantiska, får plats och kan leva fredligt sida vid sida. Utan att begränsas på något sätt.
Såvitt jag vet är inte Birgitta Ohlsson ateist, utan faktiskt troende kristen (men rätt mig gärna om jag har fel). Men jag tycker att hon här faller i en av liberalismens fällor, nämligen att tro att det finns ett mer eller mindre färdigt statssystem, som löser alla civilisationens problem också på ett globalt plan. Dessvärre tycker jag att du gör något av detsamma, gode broder Ola.
SvaraRaderaJag tror nämligen inte att demokratisk och sekulär automatiskt är nödvändiga förutsättningar för varandra. Däremot behövs ett sökande efter gemensamma lösningar genom ett gemensamt språk, trots olika utgångspunkter.
Men min huvudpoäng annars är ju att det inte är så enkelt att kalla religionen en privatsak, som vi har vant oss vid. Det är att i praktiken försöka osynliggöra religion och ddärmed frånta många människor deras identitet och det är raka motsatsen till demokrati.