Jag vill se Little Mosque on the Prairie på svensk tv!

När debatten om invandring kör fast i skyttegravskrig kan det underlätta med ett befriande skratt. Därför skulle jag med glädje vilja se den kanadensiska komediserien Little Mosque on the Prairie på någon svensk tv-kanal snarast möjligt. Serien tar på ett roligt och intelligent sätt upp alla de frågor som väcks kring den ökande synliga närvaron av muslimer i västerländska samhällen. Låt det bli ett kvällsnöje för Sverigedemokrater och andra, som uppenbarligen engagerar sig i dessa frågor, men som verkar ha kört fast någonstans på vägen.

De etablerade partierna våndas alltjämt mycket över hur de ska möta det faktum att Sverigedemokraterna numera är en del av det politiska etablissemanget, genom sina riksdagsplatser. Den som vill vifta bort partiet som en tillfällig missnöjesyttring i samma kategori som Ny Demokrati i början av 90-talet bör nog snarast tänka om. Det bekräftas, inte minst, genom Sannfinländarnas exempellösa framgång i det finska parlamentsvalet nyligen. Men det finns också en betydligt mer genomtänkt ideologisk grund för dessa partier än vad Ny Demokrati hade, i form av den masterframe, som så framgångsrikt utvecklades inom franska Front National och som sedan har vidareutvecklats för nordiska förhållanden genom tankesmedjan Den Danske Forening.

I Danmark är det det högerpopulistiska Dansk Folkeparti, som driver debatten om integrationsfrågorna, på grund av valhänthet bland övriga partier om hur de ska bemöta kritiken. Med tanke på hur framgångsrikt detta recept är i Danmark är det mycket troligt att Sverigedemokraterna kan få en liknande position i Sverige och då blir läget mycket problematiskt, tycker jag.

Den kanadensiska komediserien Little Mosque on the Prairie är inne på sin femte säsong (och snart sin sjätte) och handlar om en muslimsk församling i den lilla staden Mercy. Namnet är förstås en pastisch på den klassiska sockersöta Lilla huset på prärien från 70- och 80-talet. Serien är ovanligt framgångsrik, för att vara en kanadensisk sitcom, drar drygt en miljon tittare varje vecka och har fått mycket uppmärksamhet också i amerikanska tidningar, som the New York Times. Serien driver med stereotyper och vädrar fördomar kring islam i västerlandet på ett befriande sätt, som skulle kunna stimulera till ett mer levande samtal kring islam runt om också i Sverige. Jag tror att vi skulle behöva det.

I väntan på att någon svensk tv-kanal plockar upp serien finns den dock att se på YouTube.

Abort väcker existentiella frågor – även om inte vårdpersonalen tror det

Religionspsykologen Maria Liljas Stålhandske forskar kring kvinnors erfarenhet av att ha genomgått en abort och i vilken mån och på vilket sätt det väcker existentiella frågor hos dem. Det mest slående är hur kvinnorna möts väl på ett fysiskt medicinskt plan, medan många av dem upplever att deras psykologiska och andliga behov inte uppmärksammas. För många ställer nämligen aborten frågor om liv, död, människovärde och skuld.

Jag deltog häromdagen i ett seminarium vid Uppsala universitet, där Maria Liljas Stålhandske presenterade sin forskning i form av två artiklar kring abort och existentiella frågor. Den senaste är än så länge opublicerad och därför kan jag tyvärr inte gå in på detaljerna i den här. Men den visar på kvantitativ väg liknande resultat som den första artikeln, som bygger på 24 djupintervjuer. Där berättar exempelvis en kvinna om hur hennes tveksamhet inför abort mer eller mindre nonchalerades med motiveringen att hon skulle tänka på sin framtid istället. En annan kvinna talar om hur hon i efterhand bad sitt foster om förlåtelse för aborten och så vidare.

Kvinnorna i undersökningen berättar om hur vårdpersonal undviker att använda ordet foster och att all deras omsorg ligger på ett fysiskt plan. En del av de intervjuade tycker att det är skönt att det går till på det sättet, medan andra upplever att de egna känslorna stängs ute och att de därmed inte får en riktig chans att bearbeta det som sker. Den bilden kan förstås förstärkas av att abort i allmänhet är ett ämne som människor vanligtvis undviker att tala med varandra om.

Kvinnorna erbjöds alla samtal med en kurator i samband med aborten, men en del av dem tackade nej, för att sedan upptäcka i efterhand att de hade behövt det och att det därför blir svårt att gå vidare.  Maria Liljas Stålhandske rekommenderar därför att vårdpersonalen vidareutbildas i dessa frågor och att de tränar upp en ökad känslighet för denna typ av behov hos patienterna. 

Det går att förebygga självmord i ett klokt och ansvarstagande samhälle, också på nätet

”Självmord är en permanent lösning på ett tillfälligt problem”. Så uttryckte journalisten Alfred Skogberg det, när han nyligen blev intervjuad av åhörarna vid en föreläsning vid Uppsala universitet. Poängen är att det kan krävas ganska lite i en krissituation för att antingen hjälpa eller stjälpa en människa. Därför lanseras nu sajten sjalvmordsguide.se som motmedel mot andra sajter med tips på hur man ska gå tillväga för att ta livet av sig.

Jag har nämnt Alfred Skogberg och denna föreläsning här förut, men då i samband med ett resonemang kring de otrohetssajter, som har börjat växa fram. För det finns en likhet däremellan. Det är inte oskyldigt att erbjuda möjligheter att bli otrogen eller att begå självmord, framför allt inte när det sker under kommersiella förtecken, som i fallet med otrohet.

En svensk sajt om självmord har också visat sig få konsekvenser i praktiken, genom att människor bevisligen har besökt den och sedan har tagit livet av sig med ovanliga metoder som beskrivs just där. Sajten www.sjalvmordsguide.se är ett sätt att försöka erbjuda ett konstruktivt alternativ, för att om möjligt kunna undvika tragedin. Och fler sådana insatser behövs.

Ett självmord skapar oerhörda mänskliga lidanden för anhöriga och vänner. Men det går faktiskt också att sätta en prislapp på en människas liv. Inte för att det är det viktiga i sig, men för att det blir en hjälp för samhället att motivera att resurser avsätts för suicidprevention. En ung vuxen som begår självmord kostar i praktiken ungefär 18 miljoner kronor, genom allt det som samhället går miste om i skatt och andra intäkter. I det sammanhanget är det med andra ord en spottstyver att sätta upp högre räcken vid broar eller att konstruera om avgasrör på bilar, så att det inte går lika lätt att ansluta en slang till dem.