Tystnad en gåva att ge varandra

[Debattartikel publicerad på SvD Brännpunkt 24 december]

December är traditionernas särskilda tid på året när vi möts kring advent, Lucia, jul och nyår för att njuta av det nästan mystika, som vi brukar kalla för stämning. Det är finstämda och på samma gång ofta starka känslor, som också letar sig ut i offentligheten.

En av sociologins förgrundsgestalter, Émile Durkheim, menade att känslomässiga erfarenheter förstärks och får legitimitet när de delas med andra och att vi därigenom förmår sådant, som vi inte skulle ha klarat på egen hand. Ett sätt att göra det är att samlas kring gemensamma symboler, på det sätt som flertalet av oss svenskar gör nu under årets sista och mörkaste veckor.

Religionssociologerna Ole Riis och Linda Woodhead kallar den här sortens fenomen för emotionella regimer, det vill säga gemensamma mönster för att dela känslor med varandra och uttrycka en sorts kollektiv identitet. Där blir det också tydligt att känslor har större offentlig betydelse, än vi ibland har föreställt oss. De kan på samma gång vara både privata och sociala, både personliga och relationsskapande, både biologiska och kulturella. Det, som kan framstå som något väldigt privat, kan alltså på samma gång vara det kitt som håller samman samhället.

Kanske kan det sägas att känslorna dessutom har fått en större betydelse i det offentliga rummet nu än tidigare. Sett ur ett genusperspektiv kan det hänga samman med att det som tidigare har betraktats som kvinnligt, svagt och känslosamt av den manliga eliten nu har fått högre status. Det kan också beskrivas som ett senmodernt drag, där våra inre auktoriteter förväntas kunna spela roll också i offentligheten.

Där har även traditioner en roll. För en del av oss kan de upplevas som något av en ”som om-lek”, ett uttryck för drömmar och ideal bortom vardagen. Det är inte nödvändigt att tro på tomten rent bokstavligen, för att välkomna honom i våra hem år efter år. Människor, som inte skulle kalla sig troende, kan på motsvarande sätt uppskatta och ta till sig det som sker i en kyrka, för att det berör dem känslomässigt och därmed blir något meningsfullt. Ett heligt rum kan då bli en tillflykt, när olika emotionella regimer kolliderar. När reklamideal och verklighet blir för svåra att få ihop.

Emotionella regimer är dock inte på något sätt eviga, oavsett om vi tycker att de är av godo eller inte. Samtidigt som många av oss längtar efter stämning i december tycks vi ha fått svårare att veta hur vi riktigt ska finna den. Det märks också i kyrkans gudstjänster, i synnerhet vid de stora högtiderna. Under midnattsmässans nattvardsgång eller möjligheten att vandra fram och ge sin kollektgåva inför krubban på julafton är det nästan så att småpratet överröstar psalm- eller körsången.

Kanske handlar det om att det är trevligheten, som har tagit över. Vi har försökt och kanske också lyckats kasta av oss forna tiders påtvingade respekt och underordning. Överallt efterfrågas istället social kompetens och vi förväntas vara utåtriktade hela tiden. Och så har trösklarna mellan vardagsrum och finrum blivit så låga att vi inte riktigt märker när vi rör oss från det ena till det andra.

En annan förklaring kan vara ovanan vid det som vi upplever som döda punkter. Många av oss är numera vana vid att omedelbart snappa upp mobilen ur fickan eller handväskan så fort omgivningen inte är tillräckligt stimulerande. Det tysta och till synes tomma fylls istället av prat, ljud, spel eller nyheter. Så också i kyrkorummet, på teatern eller på konserten. Det får aldrig en chans att bli den evighetssekund det annars hade kunnat mogna fram till.

En tredje tanke är att det handlar om en betraktandets kultur. Att vi inte ser oss som deltagare, utan som publik på bekvämt avstånd. Att det som sker inför och omkring oss bara är någon annans och att vårt eget engagemang inte behövs – inte ens när vi uppmanas att sjunga med.

Det som förut var en del av något påtvingat måste nu därför återerövras på frivillig väg. En av mina församlingskollegor brukar klokt påminna om att tystnad inte är något som vi kan ta oss, utan att det bara är något som vi kan ge varandra. Och tystnad behövs för att vi ska uppfatta ordens, musikens och rummets nyanser.

Det handlar om att våga vara oskyddad för en stund, att helt och fullt vara öppen för det som sker, även det som jag inte vid omedelbar anblick tycker att jag förstår eller känner igen. Det handlar om att få upptäcka att jag med min medvetna närvaro är med och skapar något, som jag inte kan åstadkomma på egen hand. På så vis är också stämning granne med det heliga, vare sig det handlar om skolans adventssamling, ett luciafirande på förskolan, en gudstjänst eller ett enkelt stearinljus i ljusbäraren.

Låt inte Sverigedemokraterna definiera kyrkan

[Debattartikel publicerad i en kortare version i Kyrkans tidning och i en längre version i Upsala Nya Tidning]

I söndags presenterades årets sista Sifo-mätning kring väljarstöd och där nådde Sverigedemokraterna för första gången tio procent. Den fortsatta uppgången sedan riksdagsvalet 2010 har förvånat många, in minst efter den senaste tidens turbulens kring en del av partiets riksdagsledamöter. Statsvetare har då bland annat pekat på hur nära Socialdemokraterna och Moderaterna anses ligga varandra, vilket gör att Sverigedemokraterna framstår som det enda verkliga oppositionspartiet. Det tycks pyra ett missnöje i delar av samhället, som de rödgröna och alliansen inte lyckas avhjälpa.

Men bilden är egentligen mycket större än så och den grundläggande orsaken kan snarare beskrivas som en globaliseringsbacklash. Det handlar om den ekonomiska osäkerhet, som uppstår när stora företag som Saab inte längre klarar den internationella konkurrensen. Det handlar också om den kulturella otrygghet, som uppstår när svensk identitet tycks bli allt svårare att definiera. Frågan blir närmast existentiell – vad finns det kvar som håller på ett mer grundläggande plan när marken börjar gunga under fötterna?

Fenomenet syns över stora delar av Europa. Forskning visar att känslan av osäkerhet i globaliseringens spår gör att väljare söker sig högerut och gärna till partier, som betonar religionens roll i samhället. Det gäller dessutom i något högre grad i länder med en tydlig majoritetsreligion, där kyrkan framstår som ett tryggt alternativ, när de styrande tycks tappa kontrollen (Patriokos och Xezonakis 2012).

De högerpopulistiska partierna i Norden spelar på precis de strängarna. Dansk Folkeparti är det parti, som talar överlägset mest om religion i Folketinget. Fokus ligger på de problem som partiet menar att islam orsakar och de kontrasteras mot Folkekirken och kristen tro, som anses stå för dansk kultur och demokrati. Fremskrittspartiet i Norge har en något mindre aggressiv framtoning, men betonar på ett motsvarande sätt ändå problemen med islam och vikten av kristen tro och Norska kyrkan. Forskning visar att partiet därigenom vinner röster från Kristelig Folkeparti, bland de väljare som betonar värdet av kristendom som kultur, snarare än som tro (Botvar 2012). Sannfinländarna har inte visat ett lika stort intresse för frågor kring islam, som systerpartierna i de övriga nordiska länderna, vilket säkerligen hör samman med en betydligt lägre grad av invandring. Men den kristna tron beskrivs av partiet icke desto mindre som en väsentlig del i den nationella basen ”hem, religion och land.” På så vis skiljer de sig från sin ideologiska franska förlaga Front National.

När Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen 2010 mer än dubblerades antalet anföranden med referenser till islam och partiet lyfte också frågor om Svenska kyrkan på ett sätt, som övriga partier inte har gjort på länge, exempelvis om vikten av att få ha skolavslutningar i kyrkan. När ett reklamblad för Sverigedemokraterna landade i vår brevlåda hemma för ett par veckor sedan betonades det på nytt hur viktig just kyrkan är för den svenska kulturen.

Den senaste tidens diskussioner om adventsfirande i kyrkan och vad som kan anses vara lämpligt vid luciafiranden bör också ses i detta ljus. Det ligger nämligen en stor frestelse i att vara efterfrågad, i synnerhet för en kyrka, som under många år blivit allt mer marginaliserad.

Traditioner kan vara något oerhört viktigt i ett samhälle och hjälpa oss till en djupare samhörighet. Kyrkliga företrädare kan därför helt legitimt vilja uppmuntra till sådana och därtill olika kristna inslag i samhället. Men det är då viktigt att också vara uppmärksam på vilka som ansluter sig till skaran av påhejare och framför allt av vilken anledning de gör det. Att religion dyker upp på den politiska dagordningen handlar nämligen aldrig om ren välvilja, utan om att det finns ett syfte bakom, oavsett vilket parti det handlar om.

Den sortens faror behöver kyrkan vara medveten om. Dess uppdrag är större än att i första hand vara bärare av en nationell identitet. Det kan därför inte nog poängteras att betoningen av dess namn ligger på ordet kyrkan, inte på ordet Svenska.

Samtidigt finns det också ett annat dike, som vi har sett åtskilliga prov på den sista tiden. Med en påtaglig halsstarrighet och kulturell yrsel har det talats om att förbjuda än det ena och än det andra i samband med traditionella firanden. Utifrån illusionen att det finns något som är neutralt görs en rad försök att skala bort allt som kan påminna om såväl religion som förmodad rasism, som om båda skulle höra till samma farliga kategori.

Problemet är att den sortens förändringar lätt kan få precis motsatt effekt. För alla som känner en tilltagande otrygghet i globaliseringens ekonomiska och kulturella spår blir det ännu ett skäl att söka nya bundsförvanter. När det förmodat svenska försvagas framstår Sverigedemokraterna åter som en attraktiv motkraft.

Förra veckans tv-sända luciafirande från Uppsala domkyrka väckte reaktioner på olika nätforum, däribland Avpixlat, som påstås vara närstående Sverigedemokraterna. Med rasistiska argument ifrågasattes den mörkhyade lucian och rapp-inslag av invandrarkillar. Då passar nämligen inte kyrkan in i den bild som Sverigedemokraterna vill ha av den och Sverige.

Men just därför måste det också i fortsättningen vara rätt väg att gå. Svaret från kyrkan och resten av samhället behöver på samma gång vara att både kunna bejaka det traditionella och att visa på att en förändring är möjlig, där det nya också kan få plats. Vidgade perspektiv behöver inte vara farliga, för den som står stadigt rotad i sitt eget.

Känslor är viktigare än politik. Om skolans adventssamlingar i kyrkan.

Foto: Christa Richert

I en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter skrev Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och undervisningsrådet Claes-Göran Aggebo om skolsamlingar i kyrkan inför första advent. Debatten är inte ny och därför vill de båda skribenterna reda ut vad de menar är de juridiska ramarna för sådana samlingar. Sammanfattningsvis kan deras position beskrivas som att inga konfessionella inslag får förekomma i en sådan samling, eftersom den i så fall bryter mot lagen. Samtidigt säger skolministern Jan Björklund i TV4:s morgonsoffa tidigare idag att ”det är jag som har skrivit lagen och talar om vad det står”, vilket i hans tolkning innebär att det inte är något egentligt problem med konfessionella inslag i det sammanhanget.

Debatten om vad som får förekomma vid adventssamlingar och skolavslutningar i kyrkan blir en påminnelse om de spänningar som finns kring religion i vår tid. Den allmänna bilden av att religion ska vara en privatsak utmanas genom att det tycks bli allt svårare att dra en strikt gräns mellan privat och offentligt, vare sig det gäller skola eller andra miljöer i samhället. 

En av många bidragande orsaker är förmodligen att våra känslor i allt högre grad tillåts att ta plats också i det offentliga rummet. Sett ur ett genusperspektiv kan det hänga samman med att det som tidigare har betraktats som kvinnligt, svagt och känslosamt av den manliga eliten nu har fått högre status. Det kan också beskrivas som ett senmodernt drag, där våra inre auktoriteter förväntas kunna spela roll också i offentligheten. Känslor är nämligen på samma gång både privata och sociala, både personliga och relationsskapande, både biologiska och kulturella. Det som kan framstå som något väldigt privat kan alltså på samma gång vara det kitt som håller samman samhället (Riis & Woodhead 2011). Så är det med symboler som flagga och nationalsång och så är det också med religion, även i ett till synes sekulariserat samhälle som Sverige.

Det traditionsrika som sker i många kyrkor nu i november och december, vare sig det handlar om skolsamlingar, gudstjänster eller konserter förmedlar det nästan mystika, som vi brukar kalla för stämning. Att som Skolverket försöka skala bort psalmer, bön och välsignelse blir då inte bara ett försök att upprätthålla en sekulär norm, utan på samma gång också ett förminskande av vad som kan kallas en emotionell regim. Det är förmodligen inte syftet, men icke desto mindre en konsekvens. Att försöka ersätta högstämda psalmer med sånger om mat och julklappar fyller inte riktigt samma funktion och bidrar därför inte på samma sätt till den efterlängtade stämningen. 

Dracula handlar om vilka som är onda och goda. Det gör inte kristen tro.

Foto: Rikkard Häggbom/Uppsala stadsteater

[Kulturkrönika publicerad i novembernumret av Budbäraren]

Det har varit populärt med vampyrer under de senaste åren. Dels i amerikanska tv-serier som Buffy the vampire slayer och True blood och dels i böcker och filmer som Låt den rätte komma in. I höst sätter Uppsala stadsteater upp en egenartad version av Dracula. Den rör sig någonstans mellan dröm och verklighet, suggestivt inramad av Jonathan Johanssons sång och synthklanger.

I Bram Stokers berättelse är det tydligt en kamp mellan goda människor och onda varelser, som greve Dracula. Att han har förlorat en del av sin mänsklighet gör det lättare att betrakta honom som allt igenom ond. Tankefiguren förstärks dessutom ytterligare genom det faktum att människor sägs kunna bli vampyrer bland annat genom att förneka Gud eller, ännu värre, ingå en pakt med djävulen och därför kan Dracula bekämpas med vigvatten och krucifix. Och med ens får berättelsen något universellt över sig. Det handlar inte längre bara om enskilda varelser och människor, utan om hela mänsklighetens kamp mellan onda och goda.

Samma tankefigur finns överallt i populärkulturen, inte minst i det som Hollywood levererar. Vår åttaårige son kan därför ibland konfunderat undra vilka som är de onda, när han ser en något mer nyanserad film. Mönstret går också igen i det massmedialt formgjutna presidentvalet i USA. I en av de tre tv-sända oktoberdebatterna kunde till exempel Barack Obama och Mitt Romney diskutera vilka länder som är USA:s fiender idag. Som om det alltid måste finnas någon sådan för att hålla ihop det egna mångkulturella landet. I ett land som USA fungerar det dessutom ofta väl att klä den kampen i bibliska uttryck, för att därigenom kunna beröra människor på ett djupare plan.

När jag sitter i fåtöljen på Uppsala stadsteater funderar jag just över de kristna motiven i berättelsen om Dracula. Det är nämligen uppenbart att ensemblen har valt tonat ner den dimensionen. Krucifixet blir mer av ett kitschigt tillbehör än symbolen för den yttersta segern över ondskan. Skådespelarna sjunger visserligen psalmen Härlig är jorden, men låter den övergå i orden ”härlig är vår himmel”. Min första tanke är att det är ett uttryck för att den svenska publiken idag inte förväntas förstå de bibliska referenserna, trots att vi förvisso möter dem om och om igen i anglosaxisk populärkultur. Från att ha varit något som fördjupade berättelsen har de för flertalet kanske bara blivit en del av kulissen.

Men när jag funderar ett varv till kommer jag fram till att vi kanske trots allt ska vara glada för att den kristna tron inte används just i det här sammanhanget. För den bibliska tankefiguren handlar ju inte först och främst om vem som är god och vem som inte är det. Poängen är istället att berätta vad som är gott och vad som inte är det och det är en väsentlig skillnad. Att utmåla andra som onda fiender ger oss förmodligen inte någon bättre värld. Men jag tror att vi kan komma någon vart, när vi försöker se vad som är goda respektive onda mönster hos såväl oss själva, som hos andra. 

Humanisterna är emot och håller därför inte ihop

I september skrev jag ett blogginlägg om hur Förbundet Humanisternas lokalavdelning i Uppsala ville locka med ”kaffe utan Gud”. Min poäng där och då var att det är mer hållbart i längden att försöka bygga ett konstruktivt alternativ, snarare än att klaga på det som är fel hos någon annan. 

Den tanken stärks när jag nu läser att Jessica Schedvin har hoppat av som ordförande för Unga Humanister och därtill har lämnat förbundet helt och hållet. Hon gör det efter att ha insett att det inte verkar gå att ”förespråka en mer positiv retorik för ett gäng religionshatare”. Därtill säger hon sig ha blivit utsatt för sexuella trakasserier och hot inom organisationen i två års tid, vilket också vittnar om ett destruktivt klimat.

Det sägs att bara kärleken kan segra till sist. Jag tror att det handlar om att det bara är det konstruktiva som bygger något. Allt annat bryter bara ner, tills det inte finns något annat kvar. 

Religion orsakar sällan krig. Intervju med professor Mattias Gardell.

Mattias Gardell. Foto: Victor Wadelius.

[Jag gjorde nedanstående intervju med min kollega Mattias Gardell för ett par år sedan och den publicerades då bland annat i Kyrkans tidning, men innehållet är viktigt att påminna om igen]

Religion framställs ofta som den vanligaste orsaken till krig och konflikter i världen. Men det stämmer inte att det skulle vara så. Det påstår åtminstone professor Mattias Gardell, som har undersökt saken, bland annat för Försvarsmaktens räkning.

Mattias Gardell tar en dubbel espresso på ett kafé på vägen från Stockholmståget till sin arbetsplats vid Teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Sin vana trogen är han iklädd skinnbyxor och en lång rock av samma material. Han är inte den typiska professorn till utseendet, men språket avslöjar snart var han hör hemma.

           

Vi möts för att tala om religion och konflikter och Mattias Gardell kan konstatera att det finns gott om undersökningar, som visar att människor förknippar just dessa två med varandra. Åtminstone andra människors religion, för den egna är ju inte så farlig. Så tycks flertalet tänka.

– Vi lägger inte märke till det kristna korset på den svenska flaggan eller kyrkan som står i varje stad. Vi är alldeles för vana vid dem. Men vi ser omedelbart symboler för annan religiös tillhörighet, som de få kvinnorna som går med slöja på gatan eller en moské i området. Då blir det ett stort rabalder, säger Mattias.

Allt tycks ha sin orsak i det han kallar för berättelsen om den fredliga sekularismen. Vi har blivit vana att tänka att staten har befriat oss från religionens makt, när den kanske snarare bara är en annan sorts makt. De historiska krigen mellan katoliker och protestanter handlade till exempel inte i första hand om religion, utan om politisk makt.

– Staten var ju inte lösningen på en religionskonflikt, utan idén om staten var orsaken till konflikten. Sedan dess har idén om staten och dess efterföljare idén om nationalstaten varit en väldigt stark pådrivande kraft i de väpnade konflikter som har varit genom historien, berättar Mattias engagerat.

Han har gjort en studie för Försvarsmakten om religioner, våld och krig. Det visade sig då att bara fyra av de 75 största krigen genom historien, fram till Andra världskriget, hade en påtaglig religiös dimension. Och inte ens i de fyra fallen är bilden helt enkel. När han studerade de krig, som krävt flest människoliv från Andra världskriget och framåt är resultatet likartat. Där är det icke-religiösa ideologier som kommunism, fascism och nazism, som har krävt ojämförligt flest offer. För att inte tala om kolonialism, som tycks vara minst lika viktig, sett över tid.

– I nationens namn bedrivs krig och människor är beredda att dö för sin frihet i mycket högre utsträckning än de är beredda att dö för Gud. Sedan kan naturligtvis konstruktörer av nationalistiska ideologier, om kriget pågår tillräckligt länge, börja hänvisa till Gud. De flesta som krigar föreställer sig ju gärna att Gud är på deras sida, precis som rätten är på deras sida, men det är ju bara ett annat sätt att säga samma sak, säger Mattias.

Så är fallet exempelvis i den långvariga konflikten mellan Israel och Palestina, menar han. Från början handlade det om en kamp mellan sekulära nationalistiska ideologier och det var först på 1980-talet, som religionen började synas i sammanhanget, på båda sidor.

– Det handlar där, som många konflikter gör, om de grundläggande villkoren för den mänskliga existensen. Människors tillgång till vatten, jord och försörjningsmöjligheter, ett anständigt liv, konstaterar Mattias.

Efter Andra världskriget har bara nio procent av all världens krig och väpnade konflikter haft direkt med religion att göra. Dessutom är det mycket vanligare att människor av samma religion strider med vandra, än de med olika tro.

– Det finns dessutom indikationer på att konflikter, som pågår mellan olika religiösa tillhörigheter, är lättare att lösa. Om det har att göra med religion är det inte konstigt. Släkten är värst. Ju närmare vi kommer varandra desto mer oförsonligt arga kan vi vara på varandra, konstaterar Mattias.

Människor från, åtminstone till namnet, kristna länder är inblandade i flest krig och konflikter. Det är världens största religion och den är spridd över hela världen. Islam är näst vanligast i konflikter, av motsvarande skäl. Men det hänger framför allt, i båda fallen, samman med kolonialismens utbredning, det vill säga Västvärldens ambition att sprida sina ideal till resten av världen. Muslimska länder har då ofta blivit utsatta och islam har i förlängningen blivit framställd som Västvärldens stora fiende.

Desto mer överraskande var det dock att en annan religion tycks vara överrepresenterad i sammanhanget. Världens omkring fem procent buddhister har nämligen varit inblandade i cirka 17 procent av alla krig och väpnade konflikter.         

– Det här tyckte jag var så roligt när jag fann det, därför att jag märkte att jag blev förvånad. Vi har ju haft en Dalai Lama-bild av buddhismen. När vi tänker på en buddhist tänker vi ju inte på en person med en k-pist i handen, utan på en munk som sitter fridfullt och mediterar över världsalltets gåtor, säger Mattias och ler.

Religion är aldrig konfliktfri, lika lite som någon annan mänsklig aktivitet. Men genom Mattias Gardell går det ändå alltså att konstatera att den inte är någon huvudorsak till krig och väpnade konflikter i världen. Tvärt emot vad gemene man nog föreställer sig.