När detta skrivs är jag just hemkommen från helgens Teologifestival i Uppsala. Om den finns det väldigt mycket gott att säga – det är välorganiserat, kreativt och intressant och jag är glad över att åter ha fått möjlighet att delta i den. Men jag tycker också att den har en grundläggande brist, som den delar med det teologiska samtalet i stort i Svenska kyrkan. När vi uppmanas att inte vara rädda i skapandet av teologi sker det nämligen mot en fond av att många röster redan är bortvalda på förhand.
Det var lysande att författaren Lena Andersson var inbjuden som representant för Humanisterna till ett samtal om tro och vetande. Men jag lyssnade till en annan panel, där alla tyckte i stort sett likadant. Visst sas det kloka saker där också, men det tappade liksom farten efter ett slag. Och jag tror att det är symptomatiskt för hur den teologiska dialogen fungerar i Svenska kyrkan idag. Det finns ofta en stor generositet utåt, men betydligt snävare ramar inåt kyrkan.
Jag har levt och arbetat inom olika teologiska traditioner. Det har varit befrielseteologi, karismatik, lågkyrklighet, högkyrklighet, folkkyrklighet, feministteologi och Mälardalsperspektiv. Jag har mött människor med helt andra åsikter än jag och jag har kommit att tycka om dem. Inte alltid för deras åsikter, men för att vi har mötts och lärt oss något av varandra. Och inte minst har jag lärt mig uppskatta den dynamik som uppstår när olika utgångspunkter bryts mot varandra. Det är just den som jag saknar i stora delar av Teologifestivalens utbud och i andra sammanhang, där vi ska försöka tala teologi med varandra. Och när jag har talat med andra deltagare i helgens festival har jag mött liknande reaktioner.
Många av oss inom kyrkan, inte minst vi teologer, är duktiga på kritiskt tänkande och det hör till våra adelsmärken. Men jag tycker att vi alltför ofta brukar det redskapet till att positionera oss själva och markera bort de i vårt tycke misshagliga. En del av oss stoltserar med vår öppenhet och tolerans, men gör det genom att diskvalificera dem som vi inte tycker stämmer in på samma mall.
Det är vi som är Svenska kyrkan, på gott och ont. Det är vi som ska försöka leva tillsammans och förmedla evangeliet till människor omkring oss. Det är en stor och sårbar organisation, som ska försöka stå på egna ben. Och därför behöver vi varandra. Inte som ryggdunkare, utan i våra olikheter. Och första steget måste vara att ödmjukt försöka lyssna på den som kommer från ett annat läger än det jag själv har placerat honom eller henne i. Det är att vara en modig teolog, helt i Teologifestivalens anda.
Det här var Teologifestivalen tredje gången gillt. Jag delar din önskan jonas om mer mångfald bland de medverkande som är medlemmar i Svenska Kyrkan.
SvaraRaderaSjälv följde jag strömmen Tro och vetande och den infriade alla mina positiva förväntningar. Som en i lekfolket ser jag att de medverkande medlemmarna i Svenska Kyrkan till helt övervägande del var prästvigda. Så skulle det inte behöva vara på den fjärde festivalen.
Ärkebiskop Anders hade i sin programförklaring vid sitt tillträde fokus på mötet. Det återstår för honom att jobba för bättre möten i Svenska Kyrkans församlingar, när vi möts i våra stift och till riksmöten som Teologifestivalen. Det finns en möteskultur som behöver bli mer kultiverad.
Teologifestivalen har till helt övervägande del blivit en tillgång för Svenska Kyrkan. Nivån på programmet håller en klass som inte direkt har sin motsvarighet i andra större kyrkliga möten. Det har framtiden för sig att uppmuntra till tänkande, som kräver lite ansträngning. Och deltagarnas mer eller mindre aktiva sätt att ta festivalen i bruk är ytterst det som avgör resultatet.
För framtiden är det betydelsefullt att påminna sig om att unga medlemmar har eller kommer att skaffa sig en akademisk utbildning. En del präster - inte du förstås :-) behöver vakna upp och inse att man inte med säkerhet är församlingens mest bildade kvinna eller man.
De gamla indelningarna i olika kyrkliga och teologiska traditioner håller inte. Det är viktigare med en indelningsändring på detta ideologiska område än i det geografiska med församlingsgränser.
Själv tog jag ansvar för min teologiska helg genom att fira söndagens högmässa tillsammans med församlingen i S:t Ansgar. Här talade Stefan Edman på lördagen och Bo Brander predikade på söndagen (Lyssna här http://ansgar.nu ). Efter högmässan hade vi församlingsmöte - Ansgarsting - där de frivilliga funktionärerna valdes. Sen serverades brunsch i församlingssalen.
Tack för din respons, Martin! Du gick också på det panelsamtal, där åsiktsbredden bland de inbjudna talarna var som störst och jag tror att det bidrog positivt till ett spänstigt samtal.
RaderaTack Jonas för dina tankar. Jag håller med dig, det blev i mångt och mycket "enahanda" när det gäller de teologiska strömmarna. Jag tycker att det synd, för nog är Svenska Kyrkan både större och bredare. Jag hoppas verkligen att man till nästa gång VÅGAR bjuda in de som kanske är lite annorlunda än jag själv, tänker på andra sätt och har andra ingånsvinklar på saker och ting. Det är först då som den där teologiska gnistan uppstår (och den är inte farlig!).
SvaraRaderaSjälv var jag också i Ansgars på söndagen. Bo Brander hade en underbar predikan, den var som en barockmålning i enorma dimensioner! Den hade många behövt att höra. Varför blir inte en sån duktig, präst, talare, och förkunnare inbjuden? Han finns ju "granngårds".
Men man ska också tillstå att mycket har varit MYCKET fint på festivalen
Hoppas på ännu mer mångfald nästa gång!
Daniel Andrén, Gävle
Tack för responsen, Daniel och jag håller med dig till fullo.
RaderaTack Jonas för en utmärkt artikel. Håller helt med om det du säger. Under Teologifestivalen är det många som säger vackra och kloka saker om mångfald, men i realiten blir det lätt ett ensidigt perspektiv. Majoriteten av talarna tillhör den tankelinje som just nu är den mest teologiskt korrekta etc. Det är kanske inte så underligt, man söker sig lätt till likasinnade och får bekräftelse. Men min dröm är att det under en sådan här festival skulle kunna finnas verklig mångfald, olikartade och sinsemellan närmast oförenliga uppfattningar och tankar som får komma till uttryck, inte accepteras av alla men respekteras. Mitt i denna mångfald och oförenlighet skulle man sedan, utan att först ha kompromissat sig till någon blek enighet, fira en mässa där brödet delas. Den dag vi uppnår detta- då är vi verkligen En Katolsk kyrka.
SvaraRaderaPeter Stjerndorff,
Gävle
Tack för responsen, Peter! Nej, det är inte underligt att det blir som det blir, men något vi tillsammans får försöka vara uppmärksamma på, också i andra sammanhang än just det här. De teologiska redskapen har vi för att göra det. Det handlar bara om att försöka använda dem på klokast möjliga vis.
Radera