Svenska män, ta mer ansvar för er andlighet

[Den här debattartikeln publicerades på SvD Brännpunkt i fredags kväll. Redan under det första dygnet hade den renderat omkring 300 läsarkommentarer, varav nästan alla uttryckte ett starkt religions- och/eller kyrkohat. Kommentarerna är förmodligen inte representativa för män(niskor) i allmänhet, men är ett intressant exempel på stämningen i dessa frågor. Sex är inte länge så provokativt i Sverige idag, men religion är uppenbarligen ett betydligt mer laddat ämne.]

Svenska män blir sakta men säkert bättre på att ta ansvar för traditionellt kvinnliga områden som hem och familj. Enligt FN:s Human Development Index är vi världens mest jämställda land, även om det fortfarande förstås finns mycket kvar att förändra. I andligt hänseende verkar dock utvecklingen gå i motsatt riktning. Det är bara i Norge som män värderar andlighet lägre än kvinnor än i Sverige. Och skillnaden kan dessutom antas vara på väg att öka.  

Det är tydligt att andligheten hänger ihop med våra nedärvda könsroller. Den kan antas gå djupt ner i magiskt tänkande kring kvinnan som skapare av liv, genom sin förmåga att föda barn. Och i riterna har familjebanden och därmed relationerna manifesterats – områden som kvinnor också mer eller mindre har fått monopol på, bland annat för att de inte har haft tillräcklig status i mäns ögon. Men det börjar bli dags för oss att omvärdera det nu, för liknande mönster lever uppenbarligen kvar än idag trots andra förändringar kring jämställdheten.

Enligt World Values Survey anser något fler kvinnor än män i världen att religion är viktigt i livet. Skillnaderna mellan könen är större i Västvärlden och störst i Norge, med Sverige på andra plats. Här anser 35,7 procent av kvinnorna att religion är ganska eller mycket viktigt, mot 23,1 procent av männen. Det märks också genom att det är fler kvinnor än män som är medlemmar i Svenska kyrkan och det är dessutom fler kvinnor än män som inträder i kyrkan.

Men det börjar mycket tidigare än så. Faktum är att det döps något fler flickor än pojkar och även om skillnaden är marginell är den samtidigt ihållande. Sedan konfirmeras betydligt fler tjejer och den skillnaden tycks dessutom öka något för varje år. För på samma gång som många av oss försöker uppfostra våra barn till att tänka och leva jämställt är det fortfarande i väldigt hög grad tjejer som socialiseras in i rollen som bärare av det andliga. Och det fortsätter vidare. När jag som präst möter familjer till dop eller vigslar är det i de allra flesta fall kvinnorna som står för initiativen.

Men – kära svenska män – så måste det förstås inte fortsätta. För jag är övertygad om att vi också kan ta ansvar för vår egen andlighet och inte bara luta oss mot att kvinnor ska göra det åt oss. I synnerhet inte när andelen enpersonshushåll är så hög som i dag och en del av oss dessutom lever i enkönade förhållanden. Vi kan också känna och försöka sätta ord på vår innersta längtan. Vi kan också försöka hjälpas åt att göra det rätta och goda, i nära relationer och i samhället. Och där kan bland annat kyrkan vara en god miljö att ta sats ifrån.

Jag är naturligtvis väl medveten om att det också finns andra sätt att göra det än genom att vara medlem i Svenska kyrkan. Men eftersom två tredjedelar av oss är det är chansen ändå väldigt stor att du som läser det här tillhör den gruppen. Och det finns än så länge ingen forskning som visar att särskilt många etniskt svenska män uttrycker sina andliga behov någon annanstans istället. Däremot att en del kvinnor söker sig andra vägar.

Det handlar om identitet och värderingar, om de eviga frågorna om livet och döden. Och är du man och tycker att Svenska kyrkan ger dig dåligt stöd i de funderingarna, så hör av dig till den församling där du bor och berätta om dina behov. Jag tror och hoppas att någon kommer att lyssna på dig där och kanske också hitta ett sätt att utvecklas med hjälp av det du uttrycker.

Så, svenska män, det är dags att ta mer ansvar för vår andlighet. Inte så mycket av princip, som för vår egen skull. Och för att därigenom ytterligare bidra till det goda samhället.

jonas lindberg

Präst i Uppsala domkyrka och doktorand i religionssociologi vid Uppsala universitet

Fler korstecken än någonsin i Melodifestivalen. Ännu ett tecken på religionens ökade offentlighet?

Danny gör det. Thorsten gör det. Så många korstecken har förmodligen aldrig förekommit förut i Melodifestivalen. Och för oss som forskar om religionens ökade offentlighet är det ett av många intressanta tecken i tiden.

Carola Häggkvist blev ombedd att berätta om sin bibel när hon vann Melodifestivalen 1983. Herreys blev uppmärksammade för att de var mormoner när de vann 1984 och Edin-Ådahl för att de var kristna när de vann 1990 och säkert finns det ytterligare liknande exempel. Men i de senare fallen handlar det om vilka de är utanför tävlingen, snarare än vad som faktiskt sker på scen.

Ett tydligt korstecken, som Danny Saucedo gjorde både förra året och i år, har vi nog aldrig sett tidigare. Han har katolska rötter genom sina föräldrar, men har också varit aktiv i Svenska kyrkan och kallar sig kristen. Thorsten Flinck å sin sida var konfirmand- och ungdomsledare i Solna församling på 1980-talet och beskriver sig själv som kristen socialist. Deras respektive korstecken är kanske inte lika tydligt som Carolas vittnesbörd 1983, men är ändå det närmaste vi har kommit offentlig religion i Melodifestivalen sedan dess. Och då har vi inte över huvud taget sagt något om pingstvännen Sonja Aldéns text om sin tro på ett liv efter döden i bidraget I din himmel.

De flesta av oss som är religionssociologer i Sverige rör oss kring frågor om religionens (påstådda) ökade offentlighet. Det handlar till exempel om områden som politik, massmedier och det civila samhället. Och just i Melodifestivalen tänker jag att det är ett tecken på det som jag tycker mig se hos mina konfirmander. De kommer i dag i allt högre grad som oskrivna blad i förhållande till kyrkan och kristen tro. Den goda sidan av det är att de är betydligt öppnare av egen fri vilja än vad deras far- och morföräldrar i 30- och 40-talistgenerationen kanske någonsin har varit. Religion kan vara intressant. Men på ett nytt sätt.