fredag 23 november 2012

Dracula handlar om vilka som är onda och goda. Det gör inte kristen tro.


Foto: Rikkard Häggbom/Uppsala stadsteater
[Kulturkrönika publicerad i novembernumret av Budbäraren]

Det har varit populärt med vampyrer under de senaste åren. Dels i amerikanska tv-serier som Buffy the vampire slayer och True blood och dels i böcker och filmer som Låt den rätte komma in. I höst sätter Uppsala stadsteater upp en egenartad version av Dracula. Den rör sig någonstans mellan dröm och verklighet, suggestivt inramad av Jonathan Johanssons sång och synthklanger.

I Bram Stokers berättelse är det tydligt en kamp mellan goda människor och onda varelser, som greve Dracula. Att han har förlorat en del av sin mänsklighet gör det lättare att betrakta honom som allt igenom ond. Tankefiguren förstärks dessutom ytterligare genom det faktum att människor sägs kunna bli vampyrer bland annat genom att förneka Gud eller, ännu värre, ingå en pakt med djävulen och därför kan Dracula bekämpas med vigvatten och krucifix. Och med ens får berättelsen något universellt över sig. Det handlar inte längre bara om enskilda varelser och människor, utan om hela mänsklighetens kamp mellan onda och goda.

Samma tankefigur finns överallt i populärkulturen, inte minst i det som Hollywood levererar. Vår åttaårige son kan därför ibland konfunderat undra vilka som är de onda, när han ser en något mer nyanserad film. Mönstret går också igen i det massmedialt formgjutna presidentvalet i USA. I en av de tre tv-sända oktoberdebatterna kunde till exempel Barack Obama och Mitt Romney diskutera vilka länder som är USA:s fiender idag. Som om det alltid måste finnas någon sådan för att hålla ihop det egna mångkulturella landet. I ett land som USA fungerar det dessutom ofta väl att klä den kampen i bibliska uttryck, för att därigenom kunna beröra människor på ett djupare plan.

När jag sitter i fåtöljen på Uppsala stadsteater funderar jag just över de kristna motiven i berättelsen om Dracula. Det är nämligen uppenbart att ensemblen har valt tonat ner den dimensionen. Krucifixet blir mer av ett kitschigt tillbehör än symbolen för den yttersta segern över ondskan. Skådespelarna sjunger visserligen psalmen Härlig är jorden, men låter den övergå i orden ”härlig är vår himmel”. Min första tanke är att det är ett uttryck för att den svenska publiken idag inte förväntas förstå de bibliska referenserna, trots att vi förvisso möter dem om och om igen i anglosaxisk populärkultur. Från att ha varit något som fördjupade berättelsen har de för flertalet kanske bara blivit en del av kulissen.

Men när jag funderar ett varv till kommer jag fram till att vi kanske trots allt ska vara glada för att den kristna tron inte används just i det här sammanhanget. För den bibliska tankefiguren handlar ju inte först och främst om vem som är god och vem som inte är det. Poängen är istället att berätta vad som är gott och vad som inte är det och det är en väsentlig skillnad. Att utmåla andra som onda fiender ger oss förmodligen inte någon bättre värld. Men jag tror att vi kan komma någon vart, när vi försöker se vad som är goda respektive onda mönster hos såväl oss själva, som hos andra. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.