onsdag 18 januari 2012

Anonymitet gör oss otrygga, inte skyddade. Varför allt mer av vårt surfande sker innanför Facebooks murar


Ibland framhävs anonymiteten på nätet som en av dess viktigaste egenskaper. Men dagstidningar på nätet har sedan en tid tillbaka tröttnat på anonyma kommentatorer och tar i många fall nu hjälp av Facebook-inloggning, för att få människor att stå för sina åsikter. Och jag tror att många av oss andra också börjar tröttna på mycket av den ansiktslöshet vi möter på andra platser på nätet, därav Facebooks enorma tillväxt.

Tuulikki Koivunen Bylund, biskop i Härnösands stift, liknade en gång Facebook vid bygatan eller -torget. Det är platsen där vi möter andra och småpratar om väder och vind. Det är också platsen där vi känner igen dem vi möter. Och jag tror att det är en av de viktigaste anledningarna till att Facebook fortsätter att växa, så att det knakar. Faktum är att det är på väg att bli en sorts innanhav i den oändliga internetoceanen, där allt fler ärenden går att sköta. Där kan du sköta kontakten med din förening, kyrka, företagen du är kund hos och så vidare. Där kan du diskutera och debattera i olika forum, där alla går att identifiera. Liknelsen med bytorget eller -gatan blir därmed än mer träffsäker.

Det betyder inte att Facebook därmed är tryggheten själv i alla avseenden. Företaget har släppt igenom oseriösa annonsörer, som lurar på människor dyra tester i tron att de var gratis. Men ett företag som är mån om sina kunder (och det är ju precis vad Facebook-användare är i första hand) inser förhoppningsvis snart att sådant måste undvikas till varje pris.

Visst finns det goda sidor med anonymitet. Det vet präster med tystnadsplikt eller journalister, som kan behöva skydda källor för att kunna avslöja missförhållanden i samhället. Men i de flesta fall är anonymitet liktydigt med ansiktslöshet, regression och ansvarslöshet. Vi blir inte bättre som människor av att inte behöva stå för vilka vi är, utan precis raka motsatsen. Och på det hela taget känns det väldigt sunt om så många som möjligt av oss inser det, vare sig vi sedan använder Facebook som plattform eller något helt annat.

måndag 16 januari 2012

Socialdemokraternas problem handlar om något mycket djupare än Juholts affärer. Partiet behöver fundera över varför det finns över huvud taget


Socialdemokraterna har rekordlågt väljarstöd i den opinionsundersökning som publiceras i dagens Aftonbladet. Och partiledaren Håkan Juholt hamnar förstås än en gång i fokus, den här gången efter anklagelser om att ha ljugit om delar i det egna budgetförslaget. Men jag är övertygad om att grundproblemet är ett helt annat. Det parti, som grundades 1889 byggde nämligen på ett helt annat samhälle än det vi har idag, men är ändå delvis kvar i det.

Till statsvetenskapens klassiker hör Seymour Martin Lipset och Stein Rokkans teori från 1967 om de klyftor eller konflikter (cleavages) som skapade det sena 1800-talets och större delen av 1900-talets politiska partier. Det var arbete/kapital, centrum/periferi och religion/sekularism och där hade bland annat Socialdemokraterna sin givna roll. Men mot slutet av förra århundradet uppstod det som kallas ”ny politik” (new politics) med nya skärningspunkter som miljöfrågor och invandringspolitik, vilket innebar att vi i Sverige fick nya framgångsrika partier som Miljöpartiet och Sverigedemokraterna.

Samtidigt har Socialdemokraterna levt kvar i sin identitet som arbetarparti, trots att andelen som identifierar sig i den rollen idag har blivit allt färre. Göran Perssons herrgårdsköp var ett tidens tecken på detsamma. Och då hjälper det inte att Håkan Juholt bor i hyreslägenhet i ett ”vanligt” bostadsområde. Att Moderaterna idag kallar sig ”det nya arbetarpartiet” har en närmast ironisk touch över sig. Men det visar tydligt hur tomt begreppet arbetare är idag.

Därför behöver Socialdemokraterna återuppfinna sig själv om det ska överleva över huvud taget. Partiet behöver försöka hitta motivet till sin egen existens i dag, när allt färre av väljarna gör det.