När detta skrivs är jag just hemkommen från helgens Teologifestival i Uppsala. Om den finns det väldigt mycket gott att säga – det är välorganiserat, kreativt och intressant och jag är glad över att åter ha fått möjlighet att delta i den. Men jag tycker också att den har en grundläggande brist, som den delar med det teologiska samtalet i stort i Svenska kyrkan. När vi uppmanas att inte vara rädda i skapandet av teologi sker det nämligen mot en fond av att många röster redan är bortvalda på förhand.
Det var lysande att författaren Lena Andersson var inbjuden som representant för Humanisterna till ett samtal om tro och vetande. Men jag lyssnade till en annan panel, där alla tyckte i stort sett likadant. Visst sas det kloka saker där också, men det tappade liksom farten efter ett slag. Och jag tror att det är symptomatiskt för hur den teologiska dialogen fungerar i Svenska kyrkan idag. Det finns ofta en stor generositet utåt, men betydligt snävare ramar inåt kyrkan.
Jag har levt och arbetat inom olika teologiska traditioner. Det har varit befrielseteologi, karismatik, lågkyrklighet, högkyrklighet, folkkyrklighet, feministteologi och Mälardalsperspektiv. Jag har mött människor med helt andra åsikter än jag och jag har kommit att tycka om dem. Inte alltid för deras åsikter, men för att vi har mötts och lärt oss något av varandra. Och inte minst har jag lärt mig uppskatta den dynamik som uppstår när olika utgångspunkter bryts mot varandra. Det är just den som jag saknar i stora delar av Teologifestivalens utbud och i andra sammanhang, där vi ska försöka tala teologi med varandra. Och när jag har talat med andra deltagare i helgens festival har jag mött liknande reaktioner.
Många av oss inom kyrkan, inte minst vi teologer, är duktiga på kritiskt tänkande och det hör till våra adelsmärken. Men jag tycker att vi alltför ofta brukar det redskapet till att positionera oss själva och markera bort de i vårt tycke misshagliga. En del av oss stoltserar med vår öppenhet och tolerans, men gör det genom att diskvalificera dem som vi inte tycker stämmer in på samma mall.
Det är vi som är Svenska kyrkan, på gott och ont. Det är vi som ska försöka leva tillsammans och förmedla evangeliet till människor omkring oss. Det är en stor och sårbar organisation, som ska försöka stå på egna ben. Och därför behöver vi varandra. Inte som ryggdunkare, utan i våra olikheter. Och första steget måste vara att ödmjukt försöka lyssna på den som kommer från ett annat läger än det jag själv har placerat honom eller henne i. Det är att vara en modig teolog, helt i Teologifestivalens anda.
