Religion orsakar sällan krig. Intervju med professor Mattias Gardell.

Mattias Gardell. Foto: Victor Wadelius.

[Jag gjorde nedanstående intervju med min kollega Mattias Gardell för ett par år sedan och den publicerades då bland annat i Kyrkans tidning, men innehållet är viktigt att påminna om igen]

Religion framställs ofta som den vanligaste orsaken till krig och konflikter i världen. Men det stämmer inte att det skulle vara så. Det påstår åtminstone professor Mattias Gardell, som har undersökt saken, bland annat för Försvarsmaktens räkning.

Mattias Gardell tar en dubbel espresso på ett kafé på vägen från Stockholmståget till sin arbetsplats vid Teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Sin vana trogen är han iklädd skinnbyxor och en lång rock av samma material. Han är inte den typiska professorn till utseendet, men språket avslöjar snart var han hör hemma.

           

Vi möts för att tala om religion och konflikter och Mattias Gardell kan konstatera att det finns gott om undersökningar, som visar att människor förknippar just dessa två med varandra. Åtminstone andra människors religion, för den egna är ju inte så farlig. Så tycks flertalet tänka.

– Vi lägger inte märke till det kristna korset på den svenska flaggan eller kyrkan som står i varje stad. Vi är alldeles för vana vid dem. Men vi ser omedelbart symboler för annan religiös tillhörighet, som de få kvinnorna som går med slöja på gatan eller en moské i området. Då blir det ett stort rabalder, säger Mattias.

Allt tycks ha sin orsak i det han kallar för berättelsen om den fredliga sekularismen. Vi har blivit vana att tänka att staten har befriat oss från religionens makt, när den kanske snarare bara är en annan sorts makt. De historiska krigen mellan katoliker och protestanter handlade till exempel inte i första hand om religion, utan om politisk makt.

– Staten var ju inte lösningen på en religionskonflikt, utan idén om staten var orsaken till konflikten. Sedan dess har idén om staten och dess efterföljare idén om nationalstaten varit en väldigt stark pådrivande kraft i de väpnade konflikter som har varit genom historien, berättar Mattias engagerat.

Han har gjort en studie för Försvarsmakten om religioner, våld och krig. Det visade sig då att bara fyra av de 75 största krigen genom historien, fram till Andra världskriget, hade en påtaglig religiös dimension. Och inte ens i de fyra fallen är bilden helt enkel. När han studerade de krig, som krävt flest människoliv från Andra världskriget och framåt är resultatet likartat. Där är det icke-religiösa ideologier som kommunism, fascism och nazism, som har krävt ojämförligt flest offer. För att inte tala om kolonialism, som tycks vara minst lika viktig, sett över tid.

– I nationens namn bedrivs krig och människor är beredda att dö för sin frihet i mycket högre utsträckning än de är beredda att dö för Gud. Sedan kan naturligtvis konstruktörer av nationalistiska ideologier, om kriget pågår tillräckligt länge, börja hänvisa till Gud. De flesta som krigar föreställer sig ju gärna att Gud är på deras sida, precis som rätten är på deras sida, men det är ju bara ett annat sätt att säga samma sak, säger Mattias.

Så är fallet exempelvis i den långvariga konflikten mellan Israel och Palestina, menar han. Från början handlade det om en kamp mellan sekulära nationalistiska ideologier och det var först på 1980-talet, som religionen började synas i sammanhanget, på båda sidor.

– Det handlar där, som många konflikter gör, om de grundläggande villkoren för den mänskliga existensen. Människors tillgång till vatten, jord och försörjningsmöjligheter, ett anständigt liv, konstaterar Mattias.

Efter Andra världskriget har bara nio procent av all världens krig och väpnade konflikter haft direkt med religion att göra. Dessutom är det mycket vanligare att människor av samma religion strider med vandra, än de med olika tro.

– Det finns dessutom indikationer på att konflikter, som pågår mellan olika religiösa tillhörigheter, är lättare att lösa. Om det har att göra med religion är det inte konstigt. Släkten är värst. Ju närmare vi kommer varandra desto mer oförsonligt arga kan vi vara på varandra, konstaterar Mattias.

Människor från, åtminstone till namnet, kristna länder är inblandade i flest krig och konflikter. Det är världens största religion och den är spridd över hela världen. Islam är näst vanligast i konflikter, av motsvarande skäl. Men det hänger framför allt, i båda fallen, samman med kolonialismens utbredning, det vill säga Västvärldens ambition att sprida sina ideal till resten av världen. Muslimska länder har då ofta blivit utsatta och islam har i förlängningen blivit framställd som Västvärldens stora fiende.

Desto mer överraskande var det dock att en annan religion tycks vara överrepresenterad i sammanhanget. Världens omkring fem procent buddhister har nämligen varit inblandade i cirka 17 procent av alla krig och väpnade konflikter.         

– Det här tyckte jag var så roligt när jag fann det, därför att jag märkte att jag blev förvånad. Vi har ju haft en Dalai Lama-bild av buddhismen. När vi tänker på en buddhist tänker vi ju inte på en person med en k-pist i handen, utan på en munk som sitter fridfullt och mediterar över världsalltets gåtor, säger Mattias och ler.

Religion är aldrig konfliktfri, lika lite som någon annan mänsklig aktivitet. Men genom Mattias Gardell går det ändå alltså att konstatera att den inte är någon huvudorsak till krig och väpnade konflikter i världen. Tvärt emot vad gemene man nog föreställer sig.

Är vi för lyckliga för att behålla det svenska vemodet?

María Severa, porträtterad på en husvägg i Moreriakvarteren i Lissabon. Foto: Kristin Aune

[Kulturkrönika publicerad i oktobernumret av Budbäraren]

”Jag vill stå i regnet, så att mina tårar inte syns.” Någon har klottrat orden på en husvägg i den invandrartäta stadsdelen Moreria i Lissabon. Strax innan har jag och några forskarkollegor stannat till vid den första kända fadistan María Severas hus. Trots att hon bara blev 26 år gammal och var prostituerad blev hon närmast odödlig genom sin sång. Och det var just här i hennes kvarter på 1800-talet som fadon föddes – de klagovisor, som tycks fånga in den portugisiska folksjälen så väl.

För portugiserna har ibland kallats för Europas olyckligaste folk. Det visar sig också att det stämmer enligt den kända undersökningen World Values Survey, men bara om vi bortser från de forna öststaterna, där misströstan är större. När jag frågar min portugisiska kollega Helena om det säger hon skrattande att hennes landsmän njuter av att känna sig olyckliga. Men oavsett hur det är med det har de nog också anledning att vara sorgsna. Det är djup ekonomisk kris i landet just nu och så mycket som 15 procent av invånarna går arbetslösa. En del av dem flyttar till och med till forna kolonier som Angola, där ekonomin nu istället blomstrar. Jag inbillar mig att jag ser något av den smärtan när jag går omkring på stan i Lissabon och försöker möta människors blickar.

Enligt samma undersökning som ovan säger däremot nästan alla svenskar att vi är ganska eller mycket lyckliga. Liksom danskar, schweizare, nya zeeländare och många andra. Här är det idag långt från det som skulle kunna kallas den svenska motsvarigheten till fadon – det svenska vemodet. Den blå underton som ljuder i våra folkvisor, eller präglar Ingmar Bergmans filmer, Dan Anderssons dikter och Stig Dagermans romaner. Fast helt saknas den kanske ändå inte i det mer nyskrivna. Någon föreslår artisten Lars Winnerbäck som en bra representant för vårt vemod. Själv tänker jag på sångerskan Melissa Horn och hennes till synes ständigt olyckliga kärlek.

När jag som präst har begravningar möts jag ibland av önskan om att det ska bli ”lättsamt”. Även om jag har lite svårt för det ordvalet i sammanhanget tror jag mig förstå att det är ett sätt att försöka få hjälp i en svår stund. För samma familj kan samtidigt, precis som nästan alla andra, önska att få sjunga något så vemodigt som Lina Sandells Blott en dag vid begravningen.

Vi kanske inte heller vill att våra tårar ska synas, även om vi inte bokstavligen ställer oss i regnet för att undvika det. Men jag tror att vemodet i fadon eller i den svenska folksjälen har något djupt tröstande och befriande över sig. Det som säger oss att vi inte är ensamma om att känna som vi gör. Och oavsett om vi svenskar idag säger oss vara lyckliga eller ej finns det sannolikt situationer i livet där det är precis det vi behöver höra för att orka gå vidare. Det finns nog inget äkta mänskligt liv där allt går som på räls. 

Vi har slutat se på direktsänd tv – till McLuhans (och vår) förmodade lycka

Den berömda kommunikationsteoretikern Marshall McLuhan var kritisk till tv-mediet. Dels för att det var passiviserande och dels för att det styrde människors liv med sina fasta tablåer. Nu kan jag se i mitt eget liv att jag nästan har slutat se på direktsänd tv, tack vare alla play-tjänster. Enda undantaget är direktsänd sport, som aldrig blir riktig rolig att se i efterhand.

Kanadensaren Marshall McLuhan (1911-1980) är känd som forskaren som förutspådde webben nästan 30 år innan den föddes och som myntade uttryck som ”the medium is the message” och ”the global village”, i betydelsen att massmedier skulle komma att förena världens alla hörn till ett och samma samhälle. Hans kritik mot tv-mediet börjar dock bli mindre relevant idag, eftersom vi inte längre behöver bli bundna tidsmässigt till det. Passiviteten finns förvisso kvar, men samtidigt visar det sig att många av oss i praktiken parallellt sitter med olika internetprylar (hur bra det nu är med så splittrat fokus?).

Att se direktsänd tv började för egen del framför allt bli problematiskt när vi fick barn och läggningstider och mer spontana händelser gjorde det svårare att passa tv-tablåns struktur. Videobandspelaren blev då ett bra komplement. En DVD-spelare med hårddisk blev en ännu bättre lösning, eftersom den gjorde det möjligt att förskjuta tiden, utan att man var tvungen att vänta tills programmet var slut. Men när nu de flesta svenska tv-kanaler dessutom har play-tjänster är friheten från tv-tablån nästan fullständig.

Hemma hos oss har vi numera en Apple TV inkopplad i tv:n. Då går det att strömma webbsändningar från macen (med OSX 10.8) och play-apparnas innehåll från iPhonen eller iPaden direkt till den stora skärmen, om än ibland med en del fåniga begränsningar, som att textningen inte följer med eller att strömningen bryts i dåligt skrivna appar. Vi har därtill nyligen testat Viaplay-tjänsten gratis och tyckte väl att den var okej. Netflix, som häromdagen lanserades i Sverige, är dock en bättre tjänst i vårt tycke. Dels för att den tekniska plattformen är bättre, som att den redan är inbyggd i Apple TV:n och att det trots det går att fortsätta se en film direkt från tv:n till paddan, om man skulle vilja det. Dels för att våra barn tycker att utbudet av program är bättre där. Som grädde på moset får vi högre bildkvalitet än med direktsänd (i vissa fall analog i kabelnätet och ibland icke-HD-) tv, tack vare en snabb internetuppkoppling.

Finns det några nackdelar med utvecklingen? Ja, som småbarnsförälder var det ibland bekvämt när Bolibompa bara sändes en viss tid, eftersom det aldrig behövde uppstå diskussioner om att se på tv någon annan tid (vi avslöjade aldrig att det sändes dåliga tecknade barnfilmer på andra kanaler och andra tider). Kanske kan man sakna lägerbåls-tv i betydelsen att vi får känna oss som en del av en stor svensk tv-gemenskap när miljoner av oss ser på samma program samtidigt. Men annars? Nej, jag tror inte det.

Tio budord för sociala medier

© Facebook Inc, här i modifierad version.

De tio budorden har förmodligen inspirerat till fler varianter än någon annan text i historien. Här kommer ännu en sådan och den här gången i relation till sociala medier, eller med andra ord en dekalognetiquet, om man så vill. Det är jag sannolikt inte den första som gör, men dock.

Det är en sekulär lista, men med ett par uppenbara paralleller till Moses stentavlor. Som sig bör är det hårda bud. Inte för att göra det omöjligt att leva upp till dem, men för att vara ideal att sträva efter.

Nätet är ett offentligt rum. Tänk därför på följande, för din egen och andras skull:

1. Du är ditt eget varumärke. Den bild du skapar av dig själv berättar för andra om du är trovärdig eller opålitlig.

2. Sociala medier är relation. Var lyhörd för dem du möter och ömsom dela med dig, ömsom lyssna, i lagom blandning.

3. Var intressant. Fundera över vad du själv vill läsa och försök sedan berätta det för andra.

4. Tänk efter före. Att det går snabbt att skriva innebär inte automatiskt att det går snabbt att tänka. Och har du inte något att säga är det bättre att vara tyst än att gå på tomgång.

5. Variera dig. Tjatiga människor är inte roligare på nätet än någon annanstans.

6. Lämna inte ut någon annan om du inte är säker på att det är okej för honom eller henne.

7. Stjäl inte. Ge äran till den som förtjänar den, genom att ange källan. Det tjänar alla på i längden.

8. Skriv det du vet, inte det du tror att du vet. Rykten sprids mångdubbelt snabbare på nätet än IRL.

9. Dela inte med dig av allt. Det är bra att sätta ord på sina innersta känslor, men nätet är inte automatiskt bästa platsen att göra det på.

10. Lugna dig. Skriv aldrig när du är (alltför) arg, onykter eller på annat sätt har försämrat omdöme. Det är lätt att ångra förflugna ord, men svårare att reparera dem.

Till sist: om du tycker att det här var en jättebra lista och vill dela med dig av den vill jag påminna om det sjunde budet, både här och hos Mose (i den lutherska och katolska varianten). Tack på förhand!