torsdag 23 maj 2013

Hur talar vi om religion – egentligen?

Linda Woodhead. Foto: jonas lindberg

Religion är ett paket, som bygger på ett antal traditionella dogmer. Så är de flesta av oss vana vid att tänka kring religion och framför allt få den presenterad för oss exempelvis genom skolundervisning. Men verkligheten är en annan, om vi ser till vad majoriteten av de människor, som räknar sig som troende faktiskt anser. Då är nyanserna mycket fler och ståndpunkterna långt ifrån så konservativa och traditionella, som vi kan få intrycket av.

Jag och omkring 160 andra forskare har just deltagit i tre dagars konferens på hemmaplan i Uppsala under temat The Impact of Religion, som en del av vårt forskningsprogram, med samma namn. Jag skulle här särskilt vilja lyfta fram en viktig poäng, som togs upp av Linda Woodhead, professor i religionssociologi i vid Lancaster University i England.

Vid konferensens avslutande föreläsning igår konstaterade hon att två tredjedelar av britterna räknar sig som religiösa. En tredjedel säger sig tillhöra Anglikanska kyrkan, en tredjedel uppger att de tillhör andra religioner eller kyrkor och den sista tredjedelen säger sig alltså inte ha någon religion alls. Siffrorna är hämtade från en nyligen genomförd enkätstudie, som Linda Woodhead har varit med och lett i Storbritannien.

Det handlar alltså om en majoritet av befolkningen, som har en religiös tillhörighet. Men det är inte en majoritet, som är religiös på traditionellt vis. Det blir tydligt i undersökningen i relation till frågor om ställningstaganden i moralfrågor och hur de svarande bedömer styrkan i sin egen gudstro.

Linda Woodhead konstaterade då att bara omkring åtta procent av de svarande kan sägas höra till ”den moraliska minoriteten”. Den gruppen har en mer traditionell ståndpunkt i förhållande till frågor om synen på exempelvis abort och dödshjälp. Gruppen kännetecknas också av en starkt uttalad tro på Gud och på Bibelns (eller motsvarande) auktoritet. De flesta andra har en betydligt mer liberal och vagare uppfattning om dessa frågor.

Konsekvensen av detta är att man starkt kan ifrågasätta den gängse bilden av vad religion är. Är det givet att minoriteten av de troende ska definiera vad helheten är eller ”borde vara”? Linda Woodhead pekade på att det är problematiskt inte minst i skolundervisningen om religion, som alltså bara en liten del av eleverna kan känna samhörighet med och där religion lärs ut som en form av paket, vilket det i praktiken inte är för majoriteten av de tillhöriga. Ett annat problematiskt område är det faktum att staten vänder sig till religiösa ledare, trots att de (åtminstone i Storbritannien i det här fallet) är betydligt mer konservativa än större delen av medlemmarna i det egna samfundet. Linda Woodhead menar att ledarna därmed inte är några legitima auktoriteter i trosfrågor i praktiken.

Det går naturligtvis att ställa en del frågor till de slutsatser, som Linda Woodhead drar. För att dra en parallell till en stor fotbollsklubb finns det naturligtvis en kärna där, som har en starkare tro på klubben och dess ideal än gruppen, som bara går på enstaka matcher. Och den kärnan är ändå central i klubbens identitet och ska förmodligen så vara. Samtidigt har Linda Woodhead onekligen en poäng i att ett vidare och mer tillåtande religionsbegrepp trots allt skulle vara mer med verkligheten överensstämmande.  

2 kommentarer:

  1. Det är en viktig fråga det där... vem definierar tron?

    Att skolböckerna presenterar paket som inte riktigt stämmer med verkligheten har vi ju uppmärksammat ett par år. Men det verkar inte bli någon bättring.

    SvaraRadera
  2. Ja, det är det. Västvärlden har ju i takt med modernitetens intåg demokratiserats och individualiserats på de flesta plan i livet. Människor i allmänhet här tänker med andra ord att det är upp till var och en att definiera sin egen tro eller icke-tro. Den mindre grupp, som har ett starkare religiöst engagemang kan delvis tänka annorlunda på den punkten. Vem som har företräde är inte självklart och det rimligaste är nog att tänka sig en kombination, det vill säga att man konstaterar att uppfattningen om religion ser väldigt olika ut och att det går att definiera sig som troende på olika sätt. Min kommentar på slutet av bloggtexten handlar sedan om på vilket sätt den stora massan kanske trots allt drar nytta av den mindre kärnans eventuella traditionalism, som en sorts stabiliseringspunkt. Det finns det ju empiriska data som tyder på.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.