Steg för steg flyttar vi gränsen för det acceptabla

[Kulturkrönika i Budbäraren i april]

Den börjar inte riktigt bra. Det enas vi om, jag och min kollega, när vi båda har läst Göran Rosenbergs dokumentärroman Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är som om det låser sig en smula, när han äntligen ska få ner flera år av tankeresande i bokform och orden blir för stora för att bli riktigt hanterbara. Men när väl tröskeln är passerad blir den personliga berättelsen om föräldrarna David och Halas väg till och från koncentrationslägret desto mer berörande.

Det är särskilt en scen, som har dröjt sig kvar i mitt minne. I det judiska ghettot i den polska staden Łódz ställs ett ultimatum. De starka och arbetsföra får en chans att överleva, mot att de frivilligt överlämnar de gamla, sjuka och sina barn för transport till Auschwitz. Jag hajar till över det omöjliga i tanken. Inte kan väl föräldrar, som jag själv, sätta sitt eget liv framför sina barns? Men det är just det de gör.

Göran Rosenberg brottas också med samma tanke i boken och för en dialog med olika tänkare om vad som kan ha lett människor till något så förvridet. Själv frestas jag att använda den kända bilden av grodan, som läggs i vatten i en kastrull. Om vattnet kokar hoppar grodan genast ur. Om det är kallt eller ljummet stannar den kvar och märker inte hur vattnet långsamt blir varmare, tills den slutligen dör. Exemplet lär dessvärre inte vara sant, men icke desto mindre är bilden förstås talande.

Under Andra världskriget gick den processen inte över en kristallnatt. Istället var det var ett systematiskt förändrande av människors medvetande, steg för steg, vare sig de kallades tyskar, polacker eller judar. Det från början otänkbara normaliserades till att bli den till synes enda möjliga vägen framåt.

I Sverige 2013 är vi tack och lov långt från ghettot i Łódz och koncentrationslägret i Auschwitz. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över den utveckling, som vi ser idag. Stora delar av Europa är i ekonomisk kris och de högerpopulistiska partierna växer sig starkare. Hemlöshet har kriminaliserats i Ungern och romer förföljs. Den brittiske premiärministern David Cameron säger sig vilja stoppa det han kallar för bidragsturism, inte minst från Bulgarien och Rumänien. I Stockholm har polisen gjort identitetskontroller i tunnelbanan på mörkhyade människor. Två av våra ministrar har också fällt kommentarer, som har uppfattats som direkt rasistiska. En ursäkt i efterhand förändrar tyvärr inte faktum, när tanken väl har fått vingar.

Jag undrar om det är samma grundmönster, som vi möter här igen. Hur vi steg för steg förflyttar gränsen för det acceptabla. Visst hajar vi till, men andra, tredje eller fjärde gången börjar vi kanske vänja oss. Som grodan, åtminstone i sagans värld.

Jag är inte säker på att Göran Rosenbergs bok var rätt kandidat att vinna Augustpriset, om vi bara ser till dess litterära kvaliteter. Men utmärkelsen pekade på vårt behov av att hitta motbilder, när starka krafter tycks vilja förvränga vår känsla för rätt och fel, ont och gott, av vem som får lov att vara med och vem som inte får det.