[Kulturkrönika i Budbäraren juni] Min ungdoms musikhjältar
Depeche Mode spelar i Globen imorgon kväll (27/6), men tyvärr har jag inte möjlighet att vara där den här gången. Soundet på senaste albumet har sin egen signatur och känns lätt igen, trots att det
ständigt utvecklas. Men längs vägen har också kristen tro, eller kanske egentligen
kristet tvivel, funnits med som en röd tråd. På bandets egen hemsida finns det
en särskild diskussionstråd just om huruvida Depeche Mode ska uppfattas som en
kristen grupp eller inte.
Det började med låten
Blasphemous rumours, där Dave Gahan sjöng ut frågan om Gud i själva verket
skrattar åt all världens ondska. Dessutom har en liten melodislinga från den
sång som på svenska heter Jesu kärlek är så underbar vävts in bland alla
metalliska klanger. Förmodligen är det en liten ironisk vink till
bandmedlemmarnas uppväxt i kyrkan i Londonförorten Basildon.
Sedan har det fortsatt.
Ibland med uttalad religionskritik som i John the revelator, där huvudpersonen
sägs stjäla Gud från människor. Ibland nere i själens mörka natt, som i The
sinner in me, som låtskrivaren Martin Gore beskriver som något han helst skulle
vilja kunna dölja hos sig själv. Men motsatsen finns också, som i låten Peace,
där han berättar om en inre frid som får honom att utstråla helighet.
En av gruppens mest
framgångsrika singlar är Personal Jesus. Den är ursprungligen skriven för att
beskriva förhållandet mellan Elvis och Priscilla Presley, men kan också läsas
som en förmodat ironisk variant på kyrkans många sånger. En av de många
artister, som har spelat in en cover på låten var countrylegenden Johnny Cash.
I samband med det ska han ha sagt att han inte trodde att det var den
ursprungliga avsikten med låten, men att han för egen del såg den som den mest
kristna sång han dittills hade sjungit in.
På Depeche Modes nu aktuella
album Delta Machine fortsätter mönstret som tidigare. Det kanske tydligaste
exemplet där är låten Angel, där Dave Gahan sjunger om en sorts
frälsningsupplevelse. Inför en änglagestalt upplever han hur han som en i raden
av syndare möter renhet i ett dop i vatten. Ändå handlar sången nog snarast om
jordisk kärlek, där det bibliska språket stannar vid att fungera som en sorts
färgstark kuliss. Första singeln från albumet heter för övrigt Heaven och kan
kanske illustrera det ännu tydligare. Videon till den är nämligen inspelad i en
tom och illa medfaren gammal kyrka. Ofta tycks det nämligen som om det bara är
skalet kvar av den tro, som en gång förmodligen levde och var stark.
Ibland kan jag undra om det
är så med vårt eget land och folk också. Att vi lever en smula på lånad tid.
Att den kristna tron på många sätt finns kvar som ett skal omkring oss i
kulturen, språket, konsten och byggnaderna, men att det är till synes få som
har någon djupare kontakt med innehållet längre. Än så länge påminner det där
tomma rummet om något större och kan vara en hjälp att tolka livet. Men jag kan
inte låta bli att fundera över hur länge det håller i praktiken.
