[Kulturkrönika publicerad i Budbäraren i augusti]
Det började med några rader på mikrobloggen Twitter. Poeten och författaren Kristian Lundberg frågade mig något om Tomas Tranströmer. På 160 tecken i taget utbytte vi tankar med varandra. Passande nog låg hans roman Yarden och väntade på mitt sängbord just då och några dagar senare hade jag läst den. Den här gången var det min tur att ställa en fråga om ett av de många människoödena i hans berättelse. Kristian svarade att jag snart skulle få veta mer, nu när mannen ifråga inte längre var i livet.
Det började med några rader på mikrobloggen Twitter. Poeten och författaren Kristian Lundberg frågade mig något om Tomas Tranströmer. På 160 tecken i taget utbytte vi tankar med varandra. Passande nog låg hans roman Yarden och väntade på mitt sängbord just då och några dagar senare hade jag läst den. Den här gången var det min tur att ställa en fråga om ett av de många människoödena i hans berättelse. Kristian svarade att jag snart skulle få veta mer, nu när mannen ifråga inte längre var i livet.
I april i år kom hans roman En
hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret. En del scener och
miljöer känns igen från Yarden. Det är hans hemstad Malmö. Det är uppväxt,
utsatthet och utanförskap. Bekanta gestalter gör åter entré.
På nästan varje uppslag finns
en bibelreferens. Oftast från Psaltaren eller Jobs bok, men också från
evangelierna. För författaren är det den kristna tron, som tycks kunna ge ljus
och hopp i det mänskliga mörker, som han om och om igen konfronteras med.
Kristian Lundberg skriver att
”det som är Kristus skälver också i mig; det är det ytterst mänskliga. Att
förlora och resa sig upp. Igen och på nytt.” Och ”hopp är att dela förtvivlan
med varandra”. I vad som tycks mig vara en nyckelmening skriver han också ”önskar
jag kunde resa mig upp som Lasarus, bara gå ut och leva bland de levande”.
I början av augusti
publicerade Svenska Dagbladets kulturredaktion sedan en essä av Kristian
Lundberg med liknande tematik. Där skriver han bland annat att ”jag lever i
hopp, i nåd just för att jag är människa”, därför att svagheten är en
förutsättning för hoppet. Det som han förklarar som att ”tilliten blir verklig
i det ögonblick då jag förstår att jag svarar inför Gud, inte Gränspolisen i
Skåne”.
Till det väckelsekristna
arvet hör att liksom reformatorerna ropa ”tillbaka till källorna”. Det är att
på nytt och på nytt söka originalet mitt bland alla förvanskningar. Samtidigt tror
jag aldrig att vi kan undgå att den kristna tron tar färg av samtiden. Det är nämligen
en förutsättning för allt levande och också Gud måste kommunicera med
föränderligheten mitt i sin evighet.
I samma arv ingår därför
också att söka tecken på äkthet i nya kärl. Jag tror att det som Kristian
Lundberg fångar in i sina texter är ett sådant. Till den kristna trons
grundläggande drag hör att den i alla tider ska ha något väsentligt att säga i
ord och handling till tillvarons mest utsatta. Den ska kunna vara hoppet i det
till synes hopplösa och meningen i det till synes meningslösa. När så sker vet
vi att den fortfarande lever och bär evangelium vidare i nya tider och nya landskap.