måndag 26 augusti 2013

Kristian Lundberg skriver om hoppet i det till synes hopplösa


[Kulturkrönika publicerad i Budbäraren i augusti]

Det började med några rader på mikrobloggen Twitter. Poeten och författaren Kristian Lundberg frågade mig något om Tomas Tranströmer. På 160 tecken i taget utbytte vi tankar med varandra. Passande nog låg hans roman Yarden och väntade på mitt sängbord just då och några dagar senare hade jag läst den. Den här gången var det min tur att ställa en fråga om ett av de många människoödena i hans berättelse. Kristian svarade att jag snart skulle få veta mer, nu när mannen ifråga inte längre var i livet.

I april i år kom hans roman En hemstad. Berättelsen om att färdas genom klassmörkret. En del scener och miljöer känns igen från Yarden. Det är hans hemstad Malmö. Det är uppväxt, utsatthet och utanförskap. Bekanta gestalter gör åter entré.

På nästan varje uppslag finns en bibelreferens. Oftast från Psaltaren eller Jobs bok, men också från evangelierna. För författaren är det den kristna tron, som tycks kunna ge ljus och hopp i det mänskliga mörker, som han om och om igen konfronteras med.

Kristian Lundberg skriver att ”det som är Kristus skälver också i mig; det är det ytterst mänskliga. Att förlora och resa sig upp. Igen och på nytt.” Och ”hopp är att dela förtvivlan med varandra”. I vad som tycks mig vara en nyckelmening skriver han också ”önskar jag kunde resa mig upp som Lasarus, bara gå ut och leva bland de levande”.

I början av augusti publicerade Svenska Dagbladets kulturredaktion sedan en essä av Kristian Lundberg med liknande tematik. Där skriver han bland annat att ”jag lever i hopp, i nåd just för att jag är människa”, därför att svagheten är en förutsättning för hoppet. Det som han förklarar som att ”tilliten blir verklig i det ögonblick då jag förstår att jag svarar inför Gud, inte Gränspolisen i Skåne”.

Till det väckelsekristna arvet hör att liksom reformatorerna ropa ”tillbaka till källorna”. Det är att på nytt och på nytt söka originalet mitt bland alla förvanskningar. Samtidigt tror jag aldrig att vi kan undgå att den kristna tron tar färg av samtiden. Det är nämligen en förutsättning för allt levande och också Gud måste kommunicera med föränderligheten mitt i sin evighet.

I samma arv ingår därför också att söka tecken på äkthet i nya kärl. Jag tror att det som Kristian Lundberg fångar in i sina texter är ett sådant. Till den kristna trons grundläggande drag hör att den i alla tider ska ha något väsentligt att säga i ord och handling till tillvarons mest utsatta. Den ska kunna vara hoppet i det till synes hopplösa och meningen i det till synes meningslösa. När så sker vet vi att den fortfarande lever och bär evangelium vidare i nya tider och nya landskap.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar