Hur talar vi om religion – egentligen?

Linda Woodhead. Foto: jonas lindberg

Religion är ett paket, som bygger på ett antal traditionella dogmer. Så är de flesta av oss vana vid att tänka kring religion och framför allt få den presenterad för oss exempelvis genom skolundervisning. Men verkligheten är en annan, om vi ser till vad majoriteten av de människor, som räknar sig som troende faktiskt anser. Då är nyanserna mycket fler och ståndpunkterna långt ifrån så konservativa och traditionella, som vi kan få intrycket av.

Jag och omkring 160 andra forskare har just deltagit i tre dagars konferens på hemmaplan i Uppsala under temat The Impact of Religion, som en del av vårt forskningsprogram, med samma namn. Jag skulle här särskilt vilja lyfta fram en viktig poäng, som togs upp av Linda Woodhead, professor i religionssociologi i vid Lancaster University i England.

Vid konferensens avslutande föreläsning igår konstaterade hon att två tredjedelar av britterna räknar sig som religiösa. En tredjedel säger sig tillhöra Anglikanska kyrkan, en tredjedel uppger att de tillhör andra religioner eller kyrkor och den sista tredjedelen säger sig alltså inte ha någon religion alls. Siffrorna är hämtade från en nyligen genomförd enkätstudie, som Linda Woodhead har varit med och lett i Storbritannien.

Det handlar alltså om en majoritet av befolkningen, som har en religiös tillhörighet. Men det är inte en majoritet, som är religiös på traditionellt vis. Det blir tydligt i undersökningen i relation till frågor om ställningstaganden i moralfrågor och hur de svarande bedömer styrkan i sin egen gudstro.

Linda Woodhead konstaterade då att bara omkring åtta procent av de svarande kan sägas höra till ”den moraliska minoriteten”. Den gruppen har en mer traditionell ståndpunkt i förhållande till frågor om synen på exempelvis abort och dödshjälp. Gruppen kännetecknas också av en starkt uttalad tro på Gud och på Bibelns (eller motsvarande) auktoritet. De flesta andra har en betydligt mer liberal och vagare uppfattning om dessa frågor.

Konsekvensen av detta är att man starkt kan ifrågasätta den gängse bilden av vad religion är. Är det givet att minoriteten av de troende ska definiera vad helheten är eller ”borde vara”? Linda Woodhead pekade på att det är problematiskt inte minst i skolundervisningen om religion, som alltså bara en liten del av eleverna kan känna samhörighet med och där religion lärs ut som en form av paket, vilket det i praktiken inte är för majoriteten av de tillhöriga. Ett annat problematiskt område är det faktum att staten vänder sig till religiösa ledare, trots att de (åtminstone i Storbritannien i det här fallet) är betydligt mer konservativa än större delen av medlemmarna i det egna samfundet. Linda Woodhead menar att ledarna därmed inte är några legitima auktoriteter i trosfrågor i praktiken.

Det går naturligtvis att ställa en del frågor till de slutsatser, som Linda Woodhead drar. För att dra en parallell till en stor fotbollsklubb finns det naturligtvis en kärna där, som har en starkare tro på klubben och dess ideal än gruppen, som bara går på enstaka matcher. Och den kärnan är ändå central i klubbens identitet och ska förmodligen så vara. Samtidigt har Linda Woodhead onekligen en poäng i att ett vidare och mer tillåtande religionsbegrepp trots allt skulle vara mer med verkligheten överensstämmande.  

Steg för steg flyttar vi gränsen för det acceptabla

[Kulturkrönika i Budbäraren i april]

Den börjar inte riktigt bra. Det enas vi om, jag och min kollega, när vi båda har läst Göran Rosenbergs dokumentärroman Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Det är som om det låser sig en smula, när han äntligen ska få ner flera år av tankeresande i bokform och orden blir för stora för att bli riktigt hanterbara. Men när väl tröskeln är passerad blir den personliga berättelsen om föräldrarna David och Halas väg till och från koncentrationslägret desto mer berörande.

Det är särskilt en scen, som har dröjt sig kvar i mitt minne. I det judiska ghettot i den polska staden Łódz ställs ett ultimatum. De starka och arbetsföra får en chans att överleva, mot att de frivilligt överlämnar de gamla, sjuka och sina barn för transport till Auschwitz. Jag hajar till över det omöjliga i tanken. Inte kan väl föräldrar, som jag själv, sätta sitt eget liv framför sina barns? Men det är just det de gör.

Göran Rosenberg brottas också med samma tanke i boken och för en dialog med olika tänkare om vad som kan ha lett människor till något så förvridet. Själv frestas jag att använda den kända bilden av grodan, som läggs i vatten i en kastrull. Om vattnet kokar hoppar grodan genast ur. Om det är kallt eller ljummet stannar den kvar och märker inte hur vattnet långsamt blir varmare, tills den slutligen dör. Exemplet lär dessvärre inte vara sant, men icke desto mindre är bilden förstås talande.

Under Andra världskriget gick den processen inte över en kristallnatt. Istället var det var ett systematiskt förändrande av människors medvetande, steg för steg, vare sig de kallades tyskar, polacker eller judar. Det från början otänkbara normaliserades till att bli den till synes enda möjliga vägen framåt.

I Sverige 2013 är vi tack och lov långt från ghettot i Łódz och koncentrationslägret i Auschwitz. Ändå kan jag inte låta bli att fundera över den utveckling, som vi ser idag. Stora delar av Europa är i ekonomisk kris och de högerpopulistiska partierna växer sig starkare. Hemlöshet har kriminaliserats i Ungern och romer förföljs. Den brittiske premiärministern David Cameron säger sig vilja stoppa det han kallar för bidragsturism, inte minst från Bulgarien och Rumänien. I Stockholm har polisen gjort identitetskontroller i tunnelbanan på mörkhyade människor. Två av våra ministrar har också fällt kommentarer, som har uppfattats som direkt rasistiska. En ursäkt i efterhand förändrar tyvärr inte faktum, när tanken väl har fått vingar.

Jag undrar om det är samma grundmönster, som vi möter här igen. Hur vi steg för steg förflyttar gränsen för det acceptabla. Visst hajar vi till, men andra, tredje eller fjärde gången börjar vi kanske vänja oss. Som grodan, åtminstone i sagans värld.

Jag är inte säker på att Göran Rosenbergs bok var rätt kandidat att vinna Augustpriset, om vi bara ser till dess litterära kvaliteter. Men utmärkelsen pekade på vårt behov av att hitta motbilder, när starka krafter tycks vilja förvränga vår känsla för rätt och fel, ont och gott, av vem som får lov att vara med och vem som inte får det.