fredag 3 januari 2014

För Sigrid Kahle är världen alltid större

Sigrid Kahle 2008. Foto: jonas lindberg
Behövs religion i dag? Det har diplomathustrun, journalisten och författaren Sigrid Kahle funderat mycket över. Få kan lika mycket om världens religioner som hon och hennes svar är ja. För samhörighetens skull, genom historien och över gränserna.

Sigrid Kahle tar emot hemma i sin lägenhet. Omkring oss trängs böcker och konstföremål, det stora flertalet med anknytning till religion. För det är just kring religion och kulturmöten som mycket av hennes liv har kommit att kretsa.
                     
Nu arbetar hon som bäst med andra delen av sin självbiografi, som inleddes med Jag valde mitt liv 2003. Och det går inte en vecka utan att någon hör av sig och undrar när nästa bok kommer.
                     
Trots sina nyligen fyllda 80 år verkar hon inte vilja slå av på takten. Istället beklagar hon att hon bara hinner skriva två pass om vardera fyra timmar om dagen på någon av sina datorer och att hon dessutom ”blir avbruten av livet hela tiden”.  
                     
Vi kommer att prata om religionens betydelse i dag och Sigrid beklagar att intresset för dess frågor verkar vara så svagt.

– Egentligen är jag bara intresserad av människor som verkligen söker. Men vi har det för bra för att verkligen göra allvar av sökandet, när det enda problemet är att man inte har fått löneförhöjning, säger hon.

Ingen av hennes intellektuella vänner säger sig tro på Gud eller ha någon religion. När hon talar med dem är det som om allting börjar med upplysningstiden på 1700-talet.
                     
– Jag har en väldigt stor värld och därför är det naturligt för mig att intressera mig för de stora religionerna. Jag har sett in mot Europa från Mellanöstern och sett hur viktigt Asien har varit för religionernas framväxt. Bibeln har också haft ett enormt inflytande i vår kultur, konstaterar hon.
                     
Ändå bemöts religion ofta fientligt i dag och förknippas med extremism och något föråldrat. Den påstådda konflikten mellan naturvetenskap och religion har hon dock inte mycket förståelse för.
                     
– Naturvetenskapen har alltid varit en del av religionen. Islams tänkare har alltid haft ett naturligt förhållande till naturvetenskapen och har befunnit sig oerhört långt före oss i Europa. Det ryms inom religionernas gränser. Det har aldrig varit någon motsatsställning för mig, säger hon.
                     
Hon är inte heller förtjust i den nya profanhumanismen.
                     
– Jag gillar inte Humanisterna och Sturmark. De har stulit beteckningen humanister. De ska kalla sig ateister. Min far var en bred humanist, däremot. Är de religiösa inte humanister? Vad är de då? frågar hon bestämt.
                     
Pappan H S Nyberg var orientalist och språkvetare och det var genom honom hennes eget stora intresse för religion väcktes. Under 35 år utomlands tillsammans med maken och diplomaten John och genom egen forskning har hon sedan fått en stor kunskap om andra kulturer och religioner, inte minst islam.
                     
– Betraktandet av himlavalvet var ju det som uppväckte tanken på religion, att vi hör samman med alltet. Jag skulle inte kunna leva utan känslan av att det finns något därute. Att man är bunden till något stort. Jag känner också en stor samhörighet med alla som har levat för mig och allt vad de har tänkt, säger Sigrid.
                     
Det är också ett viktigt argument för henne för att religion faktiskt behövs även i vår tid.
                     
– Religionerna vet väldigt mycket om människan, en samlad nedärvd vishet. Skulle man kunna hämta allting ur sig själv? Nej, det tror jag inte, säger hon.
                     
Sigrid ger en bild av en klippa och en flod, som ett sätt att beskriva hur hon tycker att vi ska förhålla oss till detta arv:
                     
– Vi behöver både traditionen och det som rinner vidare, rör sig och förändras. Vi behöver tillämpa det som klippan lär oss på det som sker nu. Religionen behövs. Men religionerna behöver förnyas inifrån. Ordet religio betyder samhörighet och vi behöver insikten om att vi lever i ett större sammanhang. Den får vi kanske inte på något annat sätt. Vi kan också behöva religionen som ett rättesnöre. Om du bara har dig själv som domare kan du ju uppföra dig hur som helst, säger hon.
                     
Ändå är det just det som en del människor anför som argument mot religion, att den ibland föder fiendskap och våld, som om ändamålet helgar medlen.
                     
– Mänskligheten har en utmaning i att överbrygga gränserna. Det finns en kärna som är gemensam för alla. Men vi behöver nytolka den i ljuset av hur världen ser ut i dag. Medmänsklighet är till exempel något som är gemensamt för alla religioner, säger Sigrid.
                     
Det betyder dock inte att hon vill ha en gemensam religion. Snarare ska var och en gräva där hon eller han står.
                     
– Jag är absolut fiende till synkretism. Det finns många som är ytligt toleranta, men vi tänker egentligen inte alls lika på djupet. Däremot kan kärnan, filosofin, livets mening vara väldigt lika, säger hon.
                     
Därför finns det också hopp om att människor av olika tro kan bidra till en bättre värld, trots sina olikheter.
                     
– Om man tillhör en religion har man ju en uppgift i världen. Man ska leva i nuet med sann insikt om allting som händer och känna ansvar för världen nu, säger hon.

Text och bild: jonas lindberg

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.