söndag 16 mars 2014

Tadeusz såg Maximilian Kolbe offra sitt liv för en medfånge

[Med anledning av att Tadeusz Raznikiewicz just har avlidit publicerar jag här på nytt den intervju, som jag gjorde med honom 2010 i församlingstidningen Livet i domkyrkoförsamlingen]

Tadeusz Raznikiewicz var fånge i koncentrationslägren Auschwitz och Neuengamme under Andra världskriget. Där mötte han bland annat prästen Maximilian Kolbe, som då offrade sitt liv för en medfånge och senare helgonförklarades. Men Tadeusz brottades också med egna frågor om hur Gud kunde tillåta allt det onda som skedde där.

I maj för 65 år sedan blev Tadeusz Raznikiewicz fri efter nästan fyra år i koncentrationsläger. Vid krigsslutet kom han till Sverige bland annat i en av Folke Bernadottes vita bussar. Vi möts hemma i kedjehuset i Uppsala, där han och hans hustru bor. Som av en märklig slump ligger det på Bernadottestigen.

Den unge Tadeusz kom till Auschwitz i början av augusti 1941. Fyra månader tidigare hade han gripits med en underjordisk polsk tidning på sig, som han hjälpte till att sprida. Vid den tidpunkten fanns det ännu inga judiska fångar i lägret, utan bara polska intellektuella, som Tadeusz.
           
Det har inte varit lätt att i efterhand försöka sätta ord på allt det hemska han var med om. Det tog flera år efter krigsslutet för minnena att riktigt tränga fram. Som händelsen med mannen, vars mössa soldaterna kastade utanför stängslet. När han gick för att hämta den sköts han till döds av dem, med motiveringen att det var ett rymningsförsök. Så blev det nyckfulla och känslokalla alltmer en del av vardagen.
           
Bland alla minnen finns ett som är särskilt starkt. När Tadeusz och hans medfångar i dåvarande block 14A en dag återvänder från arbetet på betfälten saknas en av dem. Vakterna beordrar då gruppen att ställa upp sig i långa rader och där blir de stående hela kvällen och natten utan mat eller dryck, medan vakterna söker efter rymlingen.
           
Efter ”morgongymnastiken” kommer till slut lägerführern och vandrar mellan dem, rad för rad. Han ser varje fånge i ögonen och väljer sedan till synes slumpartat ut tio av dem som gisslan. En av dessa är Franciszek Gajowniczek, som vädjande säger:
           
– Varför jag? Jag har fru, jag har barn.
           
Men utan pardon förs han och de nio övriga till en plats intill blocket. Då känner Tadeusz plötsligt hur prästen Maximiliam Kolbe tränger sig förbi honom från platsen precis bakom. De har mötts för första gången bara tre dagar tidigare och pater Kolbe, som Tadeusz kallar honom, har nu välsignat alla sina medfångar inför uppställningen ute på gården. Tadeusz har en kort stund tidigare dragit en lättnadens suck över att varken han själv eller Maximilian Kolbe har blivit utvalda.

– Was ist los? Vad är det som händer? utbrister lägerführern.
– Jag vill gå i hans ställe, säger Maximilian på god tyska och pekar mot Franciszek Gajowniczek.
Bist du verrückt? Är du galen? svarar lägerführern.
– Jag är präst och har inga barn, säger då Maximilian.

Erbjudandet godtas och tillsammans med de övriga i gruppen förs Maximilian till internering, för att svältas till döds i en bunker. Efter nio dagar återstår bara han själv och en annan fånge och de avrättas då med en giftinjektion. 1982 helgonförklarades sedan Maximilian Kolbe av den romersk-katolska kyrkan.

Drygt två år senare förflyttades Tadeusz till lägret Neuengamme utanför Hamburg i Tyskland och därifrån finns också ett mer positivt minne. En natt förstörde Tadeusz medvetet 500 gevärspipor på en gång i fabriken, där han arbetade.

– Det var det bästa jag har gjort! utbrister han och ler.

Tursamt nog vågade inte verkmästaren anmäla honom för händelsen, eftersom han själv då också skulle drabbas. Istället gömde han piporna och lät dem försvinna en efter en i tillverkningen.

För Tadeusz handlar det om ett förändrat livsperspektiv under lägeråren. Han tycker att mänskligheten i dag ägnar sig för mycket åt krig och för lite åt de människor som är fattiga och ifrågasätter varför det ska behöva finnas ett militärt försvar.

För den troende Tadeusz blev de existentiella frågorna särskilt påtagliga när han såg lägervakternas bältesspännen, med texten ”Gud med oss” på tyska.

– Jag trodde på Gud, men ställde mig frågan om hur Gud kunde tillåta det som skedde där. I dag tänker jag att människor kan göra mycket ont och att en del är hjärntvättade. Det sker hela tiden, säger han.

Tadeusz ser i dag främlingsfientliga rörelser i Sverige, men kan inte bli arg eller ledsen för något sådant längre.

– Det är oförstånd, säger han kort.

I Auschwitz kunde inte vakterna se skillnad på fångarna när de var nakna genom att judarna, som var hårdast utsatta, skyddades av de övriga.

– I lägret spelade nationalitet ingen roll, säger Tadeusz.


TEXT OCH BILD: JONAS LINDBERG