[Med anledning av att Tadeusz Raznikiewicz just har avlidit publicerar jag här på nytt den intervju, som jag gjorde med honom 2010 i församlingstidningen Livet i domkyrkoförsamlingen]
Tadeusz Raznikiewicz var fånge i koncentrationslägren
Auschwitz och Neuengamme under Andra världskriget. Där mötte han bland annat
prästen Maximilian Kolbe, som då offrade sitt liv för en medfånge och senare
helgonförklarades. Men Tadeusz brottades också med egna frågor om hur Gud kunde
tillåta allt det onda som skedde där.
I maj för 65 år sedan blev
Tadeusz Raznikiewicz fri efter nästan fyra år i koncentrationsläger. Vid
krigsslutet kom han till Sverige bland annat i en av Folke Bernadottes vita
bussar. Vi möts hemma i kedjehuset i Uppsala, där han och hans hustru bor. Som
av en märklig slump ligger det på Bernadottestigen.
Den unge Tadeusz kom till Auschwitz
i början av augusti 1941. Fyra månader tidigare hade han gripits med en
underjordisk polsk tidning på sig, som han hjälpte till att sprida. Vid den
tidpunkten fanns det ännu inga judiska fångar i lägret, utan bara polska
intellektuella, som Tadeusz.
Det har inte varit lätt att
i efterhand försöka sätta ord på allt det hemska han var med om. Det tog flera
år efter krigsslutet för minnena att riktigt tränga fram. Som händelsen med
mannen, vars mössa soldaterna kastade utanför stängslet. När han gick för att
hämta den sköts han till döds av dem, med motiveringen att det var ett
rymningsförsök. Så blev det nyckfulla och känslokalla alltmer en del av
vardagen.
Bland alla minnen finns ett
som är särskilt starkt. När Tadeusz och hans medfångar i dåvarande block 14A en
dag återvänder från arbetet på betfälten saknas en av dem. Vakterna beordrar då
gruppen att ställa upp sig i långa rader och där blir de stående hela kvällen
och natten utan mat eller dryck, medan vakterna söker efter rymlingen.
Efter ”morgongymnastiken”
kommer till slut lägerführern och vandrar mellan dem, rad för rad. Han ser
varje fånge i ögonen och väljer sedan till synes slumpartat ut tio av dem som
gisslan. En av dessa är Franciszek Gajowniczek, som vädjande säger:
– Varför jag? Jag har fru,
jag har barn.
Men utan pardon förs han och
de nio övriga till en plats intill blocket. Då känner Tadeusz plötsligt hur
prästen Maximiliam Kolbe tränger sig förbi honom från platsen precis bakom. De
har mötts för första gången bara tre dagar tidigare och pater Kolbe, som
Tadeusz kallar honom, har nu välsignat alla sina medfångar inför uppställningen
ute på gården. Tadeusz har en kort stund tidigare dragit en lättnadens suck
över att varken han själv eller Maximilian Kolbe har blivit utvalda.
– Was ist los? Vad är det som händer? utbrister lägerführern.
– Jag vill gå i hans ställe,
säger Maximilian på god tyska och pekar mot Franciszek Gajowniczek.
– Bist du verrückt? Är du galen? svarar lägerführern.
– Jag är präst och har inga
barn, säger då Maximilian.
Erbjudandet godtas och
tillsammans med de övriga i gruppen förs Maximilian till internering, för att
svältas till döds i en bunker. Efter nio dagar återstår bara han själv och en
annan fånge och de avrättas då med en giftinjektion. 1982 helgonförklarades
sedan Maximilian Kolbe av den romersk-katolska kyrkan.
Drygt två år senare
förflyttades Tadeusz till lägret Neuengamme utanför Hamburg i Tyskland och
därifrån finns också ett mer positivt minne. En natt förstörde Tadeusz medvetet
500 gevärspipor på en gång i fabriken, där han arbetade.
– Det var det bästa jag har
gjort! utbrister han och ler.
Tursamt nog vågade inte
verkmästaren anmäla honom för händelsen, eftersom han själv då också skulle
drabbas. Istället gömde han piporna och lät dem försvinna en efter en i
tillverkningen.
För Tadeusz handlar det om
ett förändrat livsperspektiv under lägeråren. Han tycker att mänskligheten i
dag ägnar sig för mycket åt krig och för lite åt de människor som är fattiga
och ifrågasätter varför det ska behöva finnas ett militärt försvar.
För den troende Tadeusz blev
de existentiella frågorna särskilt påtagliga när han såg lägervakternas
bältesspännen, med texten ”Gud med oss” på tyska.
– Jag trodde på Gud,
men ställde mig frågan om hur Gud kunde tillåta det som skedde där. I dag
tänker jag att människor kan göra mycket ont och att en del är hjärntvättade.
Det sker hela tiden, säger han.
Tadeusz ser i dag
främlingsfientliga rörelser i Sverige, men kan inte bli arg eller ledsen för
något sådant längre.
– Det är oförstånd, säger
han kort.
I Auschwitz kunde inte
vakterna se skillnad på fångarna när de var nakna genom att judarna, som var
hårdast utsatta, skyddades av de övriga.
– I lägret spelade
nationalitet ingen roll, säger Tadeusz.
TEXT OCH BILD: JONAS
LINDBERG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.